Efter en dag på särskolan:

Stoffe spelar luftgitarr

Hej, det var längesen! Har blivit kattägare till två katter som är VRÅLHUNGRIGA 24/7. Jämt! De äter oss ur huset och då är de ganska små krabater ännu. HUR SKA DET DÅ BLI NÄR DE ÄR FULLVUXNA? Kommer jag att få bära hem en 25 kilos säck med torrfoder varannan dag då? Och ännu värre. KATTLÅDAN! De springer och pinkar och skiter (luktar apa i hela lägenheten) stup i kvarten. Tömmer nog lådan, jag överdriver inte, tjugo gånger om dagen. Suck. Fast jag gillar att ha katt, katter. Två spinnande värmeelement i sängen när man sover....mmmmmm. Mysigt.

Vad annars? Jo, det kan jag berätta. Anmälde mig till Vikarieförmedlingen igen och via ett dataprogram som heter TelMe så angav jag att jag var tillgänglig att löneslava fr.o.m måndag 26/8.
Det var igår det. Var lite nervös på morgonen, man är liksom det, men efter att jag skjutsat ungarna till skolan så kände jag mig ganska säker på att nä, idag blir det inget jobb. Då hörs ett ynkligt pip från min fula mobiltelefon. Ett SMS. Som undrar om jag kan komma och jobba på Junedalsskolan (särskolan) nu på momangen?
Helvete! tänkte jag och sedan svarade jag klämkäckt att "Jag kan!" Tjugo minuter senare stod jag på en skolgård där jag aldrig tidigare satt min fot. Solen sken och den biträdande rektorn som kom och tog i hand verkade jättetrevlig. Träffade massa gamla kollegor från förr (jag jobbade ju med särisar 2008-2011) och ännu fler gamla elever. Fick kramar. Barnen kom ihåg att jag hette Mirre. Jag blev lite lipig. Vad härligt att vara tillbaka igen!
Så nu har jag fått in en fot på en ny skola som verkar både vettig och bra. Ska vara där och vicka i minst tre dagar men jag hoppas och tror att det kan bli mer.
Tjoho! Känner mig nästan lite glad. Nästan alltså.

Gissa vad jag ska göra imorgon?

Tre flyttkartonger, ett paraply, en parasoll, två backar med gamla vinylplattor, en kattmöbel och två lådor med en massa skit - nu ska det här böset förvandlas till reda pengar. Har du gissat att jag ska stå på loppis - ja, då gissade du helt rätt. Du vinner tre nummer av tidningen MAMA från 2004. Grattis!

Ångest för en nygjord tatuering någon?

Skrattfest!

http://david.cafe.se/7-riktigt-daliga-bebistatueringar/

Man i kalsong kan se ut på många olika sätt

Och han jag råkade se igår han såg inte ut som David Beckham här ovan på bilden. Det kan jag lugnt intyga. Ordförande som jag är här i bostadsrättsföreningen och allt. Jag ordförande? Jodå, det är sant. Det har jag varit i flera år och ungefär vid tiotiden igår på förmiddagen så kände jag att nu så vill jag nog hoppa av min post. Allt på grund av mannen i kalsongen.
Såhär:
Min nya granne ringer på morgonen. Det läcker vatten från hennes badrumstak. Ovanför henne bor en jugoslav som vi kan kalla Jasse eftersom han nästan heter så. Det är bara hans lägenhet ovanpå så det är liksom ingen tvekan om att det är hans avloppsrör som är orsaken. Okej. Kul. Eller kanske inte. Jag får helt enkelt ta på mig kläderna och traska upp till Jasse och ringa på.
RIIIING! Det tar lite tid men jag hör att någon tassar omkring där inne i lägenheten. Efter en minut som känns väldigt lång så öppnar han. Han är endast iförd ett par kalsonger. Jag får STÅLSÄTTA mig att titta honom extremt stint i ögonen.
Jag rabblar följande ramsa inuti mitt huvud: "Titta inte på kalsongerna, titta inte på kalsongerna, verka naturlig, det är bara en man från forna Jugoslavien som står här framför mig och ja, han ser fånig ut med sitt färgade hår och sina färgade ögonbryn och halskedjan i guld och allt och att han jobbar på STRIPTIZ KLUB...det är väl inget konstigt med det eller och han känner Dragan, strippklubbskungen och han har ofta unga vulgotjejer här i lägenheten, inget konstigt alls, närå, och TITTA INTE PÅ HANS PAKET!"
"Du har förmodligen ett rör som har brustit i ditt badrum och nu måste vi ta hit en firma som får riva upp badrumsgolvet tyvärr" säger jag, ordföranden, samtidigt som jag försöker ge sken av att jag inte alls har något emot att prata med en halvnaken man från forna Jugoslavien (tål att upprepas) i en dörröppning i Huskvarna.
"?"
"!"
"Nej!"
"Jo!"
Och så dividerar vi lite och jag vill bara ta min ordförandepost och knyckla ned den i närmaste papperskorg. Eller paperzkorg som Jasse skulle ha sagt.

Man kanske skulle ta och söka jobb hos han Dragan istället på hans STRIPTIZ KLUB? Jag är ju SÅ bekväm att jobba med halvnakna människor och så vidare.

Not to be continued.

När vi fyra blir sex

Härmed byter jag namn på den här bloggen. Nu ska den istället heta DEN IMPULSIVA MÄNNISKAN MED ENDAST EN HJÄRNCELL. Jag tror att den titeln skulle passa bättre ellervadtrorni...tja, döm själva:

Som jag redan informerat om så var det jag, den impulsiva människan/mamman, som basunerade ut att NU BLIR DET KATT! Detta innan man ens tittat på katten in real life. Smart. Mycket smart. Men eftersom den här impulsiva människan också är en person som står för sitt ord så skulle det nu bli kattköp. Som igår då. En söndag.
Jag ringde upp kattkillen (försäljaren alltså - inte katten) och sa som det var. Vi ville förstås komma och kolla på katterna innan vi bestämde oss och så förhörde jag mig lite om katterna var sociala och vice versa. Man vill ju inte ha en förskrämd katt som bara ligger och trycker under soffan.
Kattkillen/försäljaren sa att han kunde komma hem till oss med alla fyra katterna eftersom att han ändå skulle in till Jönköping för att lämna av sin käresta på busstationen (han sa verkligen "käresta") och då kunde han ju svänga förbi här på hemvägen.
Sagt och gjort. Två timmar senare var det vi som satt här i vardagsrummet tillsammans med två män med skitiga fötter och där själve kattägaren hade en väst där det stod HÄLSO COACH på ryggen. Och fyra kattungar. Två grå, en svart och en randig skeppskatt.
Jag tog genast sikte på Mats-look-a-liken och han somnade genast i mitt knä. Jag var såld. Den svarta honan var gängets cooling men jag har aldrig suktat efter svarta katter (är jag utseendefixerad?) och den randiga skeppskatten var kullens vackraste katt men jag fick liksom ingen feeling på den (jag är nog inte så utseendefixerad trots allt) och den andre grå katten bara låg under soffan och tryckte. Han var livrädd och kom inte fram hur det än lockades.
Den grå i mitt knä - honom ville jag ha! Då:

"Fast egentligen skulle jag vilja sälja dom två och två, det skulle kännas bättre att veta att dom har varandra och isåfall kan ni få två katter för 1000:-" säger han med HÄLSO COACH-trycket på ryggen.
"JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA! MAMMMMMMAAAAAAAAAAAAAAAAAAA! VI TAR TVÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ KAAAAAATTTTTTTER!" skrek ungarna i kör.
Jag skakade på huvudet. Ganska kraftigt. En headbangare på en Metallicakonsert hade helt klart blivit imponerad.
"Näää, vet ni vad. Det är liksom inte gratis att ha katt. Tänk att de ska mat, kattsand, de ska till veterinären och och och..."
"MAMMAAAAAAA! SNÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLLLA!"
Det är här och nu som jag förvandlas till den MYCKET impulsiva människan. Klart att vi ska ta båda två. Det måste ju kännas bättre för katterna. Trots allt. Två katter ska vi ha. Fram med den andre gråingen, den förskrämda som man ju inte alls ville ha, från soffan och my god vad han var söööööt och här är tusen pix, tack och hej.
Så nu sitter man här med två identiskt lika katter. Vem är vem? Stoffe var katten som jag föll för och Musse var han som låg och tryckte under soffan. Stoffe är lite mindre och Musse är lite lurvigare men ser man dom bara en och en så ser jag ingen skillnad. Vad har jag gjort?
Klockan är bara tio i åtta på morgonen men vi har redan tömt kattlådan typ fyra gånger. Jesus.
Kattsand på golvet. Sönderrivna möbler. Förstörd nattsömn på grund av kattbus. Katthår överallt. Skitlukt på toan. Bära hem kattmat fem miljoner gånger till i livet. Jesus igen. Vad har den här impulsiva JÄVLA  människan gjort?
Fast å andra sidan är kattkidsen hemskt söta och snacka om att pulsen går ner när man sitter med en spinnande liten pälsvarelse i famnen. Fast två? Två?
Kan inte någon säga till mig att "Det blir bra, Mirre. Det blir jättebra ska du se".
Herregud.

Vill ha och vill ha

Just det. Jag vill ha en katt. Dottern vill också ha en katt. De andra två av manligt kön i familjen vill kanske också ha katt. Men inte lika mycket.
Fast nu har husets herre (jag) tittat färdigt på Blocket för igår så var kattobjektet ÄNTLIGEN där. Han låg i en korg med sina tre syskon och bara såg sådär härligt GRÅ ut. Grå som Mats. Mats som blev överkörd i mitten av april och som vi sörjer än idag. Det går liksom inte en endaste dag utan man tänker på honom, världens bästa, finaste och mysigaste katt. Det har varit tomt.
Vad gör jag då när jag får se annonsen med den grå katten på Blocket? Sansar jag mig? Tänker jag klart? Eller bara rusar jag iväg och SKA HA? Rätt svar: 1: Nej. 2: Nej. 3: Ja.
Mailar annonsören att den där grå kattkillen vill vi VERKLIGEN HA och kan vi komma på söndag och hämta honom?
Annonsören blir glad, tänk att det skulle vara SÅ LÄTT att bli av med sina bondkatter va! och svarar att visst, han är er, håller honom till på söndag då, bara ring innan.
Jag meddelar övriga familjen att nu har vi snart katt. Den grå är vår! Alla hjular två varv genom lägenheten. Glädjen är stor.

Dagen efter:
Jag får lite ångest. Vad har jag gjort? Borde man inte bekanta sig med katten först? Tänk om det är en förskrämd kattunge som inte alls känns rätt? Och 800:- för en bonde? Är inte det jättemycket pengar?
Men nu är det för sent. Man kan inte skrika ut i megafon att VI SKAFFAR KATT NU PÅ SÖNDAG! och så blir det inget. En sådan mamma vill man ju liksom inte vara.

Så nu trajar jag omkring här med en klump i magen. Hoppas, hoppas, hoppas att den lille pälsige vill vara hos oss. Att han finner sig tillrätta och vill kela sådär närgånget som Mats gjorde. Det vore purrfect.
Hold your thumbs.

Dagens låt:  Help! - The Beatles
Om man inte har några husdjur alls så kan man ju nöja sig med spindlar på besök kanske? Igårkväll satt jag uppkrupen lite avslappnat och lojt i soffhörnet. I handen hade jag en bautastor kopp med varmt te (ej skållhett tackochlov) när jag plötsligt känner ett bett på mitt bara lårben. Det är en GIGANTISK SPINDEL! Jag skrek som Linda Blair i Excorsisten och hoppade upp och stampade och viftade vilt med både armar och ben och teet skvätte runt så att hela familjen blev indränkta i Yogi-te med chocosmak. Fatta min skräck. Fatta oviljan att sätta sig i den blöta spindelsoffan igen. Fick helt sonika dra fram dammsugaren och toksanera över, under och emellan dynorna. Under soffan, under mattan, på mattan. Överallt. Missade halva Allsången på grund av det förbannade spindelhelvetet. Usch. USCH!

Alla reklam är bra reklam

"På vilket sätt tycker du att din restaurang ska förknippas med de här bilderna?
- Man får väl säga att det är modern konst. Lite oväntat, vilket maten kanske också är. Så jag tycker att det finns en röd tråd."

Den, eh, röda tråden? Att maten smakar röv. Och att han är ett rövhål. (Usch, vilket ord, förlåt, men jag kunde inte låta bli).

Mitt tråkigaste jobb ever

Jag har haft en hel del olika jobb genom livet. Har varit städerska, tidningsbud, jobbat i skivaffär, jobbat i chark- och delikatessdisk, jobbat som reklamare, jobbat på tidning, frilansat som fuskjournalist, jobbat som vårdare, jobbat som musik- och arrangemangsansvarig på Kulturhuset och så har jag varit trafikreporter på P4. Väldigt skiftande jobb men en sak har de haft gemensamt - de har alla varit roliga på sitt sätt. Har alltid trivts på arbetet om man säger så. Tills nu då vill säga. I april sökte jag ett enda jobb (personlig assistent) och efter ett flertal intervjuer så fick jag tjänsten. Blev jätteglad! "Finns det egentligen något finare än att hjälpa en medmänniska?" tänkte jag. Jag med alla mina kontakter inom kulturlivet skulle ju kunna få ut den här funktionshindrade människan på en massa kul saker, intalade jag mig själv. Så blev det inte. Tyvärr.
Han, min brukare, var deppig för att han just blivit av med sin favoritassistent på grund utav en ny EU-lag. Han var bitter. Låg. Mycket låg.
Jag föreslog bio. Jag lockade med en teaterföreställning som vi skulle komma in gratis på, jag lockade med tv-inspelning av Lyxfällan, loppis, tipspromenad, konserter, skivaffärsbesök - men nä. Inget var kul. Inget orkade man med.
Så istället för att vara ute på galej så kunde min arbetsdag (och hans liv!) se ut såhär:
Kl.11: Ringer på porttelefonen. Blir insläppt. Solen skiner som en galning men inne i lägenheten är alla persienner nedrullade. Han tittar på tv.
Kl.11.15: Tittar på klockan för första gången. Får jag gå hem snart? Jaså, bara om 21 timmar och 45 minuter? Ajdå.
Kl.11.45: Har dammsugit, våttorkat golven, dammat.
Kl.11.47: Har slängt in lite tvätt i en maskin. VAD SKA JAG FYLLA TIMMARNA MED NU? Tittar på tv.
Kl.14: Han vill ta på sig kläderna. Hjälper honom att få på kallingar och brallor. Skorna.
Kl.14.30: Vi går ut (hurra!) i solen. Det blåser. Fy och usch. Han hatar blåst. Vi sitter på gården i trekvart och pratar om ditt och datt. Försöker lapa, lapa, LAPA sol. Ska ju snart in i grottan igen.
Kl.15: Står vid spisen och steker potatisbullar. Micrar samtidigt min egen mat. Äter ihop. Snabbt.
Kl.15.20: Han spelar upp några låtar på sin SMARTPHONE som han nyligen laddat ned. Vet jag vad det här är för låt? Det vet jag. Håll om mig med Peter LeMarc. Har du fler kluriga frågor?
Kl.16. Hänger tvätt.
Kl.16.03: Öppnar balkongen (fast man måste fråga snällt först) och försöker få i mig lite syre och sol. Guuud, vad den här dagen går långsamt!
Kl.17-23: Tv. Massage. Sänggående.
Kl.23.30-08: Sover i rummet bredvid.
Kl.08-09: Vaknar. Gör mig i ordning i hans badrum. Borstar tänder och hår. Viker tvätt. Ställer fram frukost. Tömmer alla soppåsar. Säger det bästa ordet jag vet i den här lägenheten (hejdå) och cyklar hemåt. Tänker att om två dagar så ska jag vara här igen. Har redan ångest. Att sekunder, minuter, timmar kan gå så himla sakta alltså. Det är ganska fascinerande.

Så efter tre månader som opersonlig assistent tackade jag för mig. Jag är alldeles för levnadsglad, social och kreativ (lät fint va?) för att slänga bort mitt liv på detta ingentinget. Nu har jag inget jobb alls men det känns bra ändå. Jag är ju fri.
FRI!