Hej på er! Nu har jag återvänt från heltidshelvetet i skolvärlden. Säger som Beyoncé brukar säga "I'm a survivor!" Nu får det vara bra för den här gången. I oktober har jag gett mig själv i present att jag BARA ska jobba på radion. Inte i skolan. Alls. Det får vara bra nu.
Varför det blev som det blev:
Jo. Sedan i juni har jag tackat nej till allt skoljobb, jag har bara varit på radion.. Det har jag varit jättenöjd med men eftersom jag inte har så många pass som jag skulle önska så tänkte jag att okej, jag gör väl som jag brukar, jag hoppar in som elevassistent i särskolan.
Nu finns det ju särskolor och särskolor. På den jag har varit mest så kan man skoja och skratta med barnen, man får kramar och ömhetsbetygelser och då väger det upp allt det jobbiga. Så är det INTE på den skolan som jag har jobbat senaste tiden kan jag lugnt säga. Där ger barnen noll och intet. Det är mer grava handikapp där. Mer hardcore.
Iallafall så tackade jag ja till att vara tre dagar på den här skolan. Jag har varit där förr och tyckt att det är asjobbigt men vad fasen...TRE sketna dagar skulle jag väl kunna stå ut. Det blev tre VECKOR istället. För ger man dom lillfingret så tar de såklart hela handen och jag är en person som har liiite svårt för att säga nej. Klart som korvspad att jag ville ställa upp och jobba från 7.30 till 15.45 varje dag! Eller ja, på måndagar var det visst till 16.45.
Nu tänker ni heltidare exakt så här, det känner jag på mig:
"Men VAD är DET att gnälla om? Vilka bra tider! Hur j-a bortskämd är den där människan egentligen?"
Och förmodligen har ni rätt. Jag är bortskämd med att jobba minimalt och då helst med sådant jag trivs med (radion) men att slungas in i skolvärlden, SÄRSKOLEVÄRLDEN, i flera veckors tid med långa dagar.....nej tack. Jag dog faktiskt en smula där och då.
Att det finns människor som verkligen står ut med att ha detta som jobb, år ut och år in - jag fattar bara inte. Dom är tamejfan hjältar. Dom borde få medalj ur kungens hand allihop.
Jobbar man på särskolan får man göra både ditt och datt. Jag har till exempel torkat bajs, lärt mig sondmata (en elev vägrar äta så hen måste sondas var tredje timme), jag har blivit dreglad på (dregel är det äckligasteäckligasteäckligaste jag vet), jag har varit ute med en rullstolsburen kille som skulle spotta hela tiden, det är bara det att han är mer eller mindre förlamad så allt spott hamnade på hans kläder, yäk), jag har hört gråt och gallskrik dagarna i ända, jag har blivit slagen och riven, känt en fruktansvärd tristess och hopplöshet, tittat på klockan stup i kvarten och tänkt att "om två timmar är jag hemma, om en timma är jag hemma....).
Vissa dagar har jag varit gråtfärdig när jag har kommit hem.
Så här har den fasta personalen det jämt. För skitlöner. Det är ju helt otroligt. Hur fasen orkar dom? Ge dom superhjältesmantlar och gör det nu.
Dagens låt: Free fallin' - Tom Petty
Den här veckan jobbar jag enbart på fredag. Jag kan göra vad jag vill. Är fri. Pengar har jag ändå. Lite. Så att jag klarar mig. För mig är det nämligen inte lyx att kunna köpa en ny bil eller ett par nya läderstövlar. För mig är det lyx att ha en hel tisdag för mig själv. Andas in. Andas ut. Bara vara.
På så sätt är jag rik. Ofattbart rik.
