Summa sidvisningar

tisdag 22 december 2015

Words don't come easy


Frukosten idag. Sitter och tänker på när jag jobbade på radion i fredags och kollegan och sportjournalisten Paul kom in och började orera om olika ord. Hur de skulle böjas och ord vi människor ofta använder fel etc. Bland annat fick jag höra ordet "pensum".
 - Va? Vad är det för ord? Det har jag faktiskt aldrig hört! sa jag. 
Men jodå. Pensum förklarade han - det är ett innehåll som ska fyllas.
Googlar på det idag:

plur pensa) en viss mängd arbete som skall utföras; vissa kunskaper som skall inhämtas
Synonymer: uppgift
Tänk att man har klarar sig mer än ett halvt liv utan det ordet då. Pensum, hmpf. Alltså vissa ord fastnar bara inte i min skalle. Till exempel orden: AGNOSTIKER.....PROFAN.
Jag googlar igen då: 
Agnosticism är uppfattningen att Guds existens är omöjlig att bevisa. Ordet "agnostiker" innebär i huvudsak "utan kunskap".
Profan (av latin profanus, oinvigd, ohelig) är motsats till begreppet helig, sakral, det vill säga världslig. 
Min största skräck (efter död, krig och knappar) är att jag ska gå runt och slänga mig med fel ord. Har till exempel en kompis som, så fort det är lite mycket och han blir stressad, säger att han får "hybris". Precis som om hybris är något mellanting mellan stressutslag och hysteri. Det är det ju INTE. Låter bara korkat. Jag har inte rättat honom, tycker nämligen att det är lika kul varenda gång det händer och det gör det oroväckande ofta.
Likadant med folk som är KREAKTIVA, har ett MONOTOMT jobb och skulle behöva bli lite PEPPRADE och som igår såg en jättebra med film som han Kjell Sundvall hade RESSIGERAT.
Gosh. Jag får hybris. Stressutslag alltså.

Profana saker, jag vet - men är man agnostiker så. Denna dag - ett pensum.
Dagens låt: Set me free - The Sweet
Ungarna går på jullov idag. Det innebär ledighet. För dom alltså. Inte för mig. Nu ska här plockas slängda kläder och andra barnartiklar. Nu ska här lagas mat och servas. Nu ska här konflikthanteras. 
Tomten - jag vill ha mitten av januari nu. 

torsdag 17 december 2015

Vad ÄCKLIGT!

Pratade idag med en kollega som jobbar på min favoritsärskola. Hen berättade att de hade fått äta julbord igår, uppe i matsalen, och att en elev, vi kan kalla honom Anders, hade...håll i hatten om du har nån....spytt över bordet!
Hahaha, jag döööör! Nu kom det förstås inte över själva JULIGAJULJULBORDET med all mat utan på bordet där han, Anders, satt och åt med sina klasskompisar och assistenter. MEN ÄNDÅ. Spy. På. Bordet.

Och så diskuterar dumsnåla skolledningen ibland att personalen borde BETALA för att de minsann får gratis skolmat. När vi i praktiken äter i pedagogiskt syfte. Vansinne. Den här kräksincidenten borde ju rimligtvis ta kål på den diskussionen.
Nog för att det är asäckligt att sitta mitt över en som äter så det skvätter runt omkring sig, som har mat och dregel i hela fejset och som har kläderna fulla med gammal kalops/broccolisoppa/köttfärssås/younameit - men att få SPY på sin mat - ungefär där går nog min gräns.
Burr. Lätt illamående här.
Imorgon: matlåda. Det vankas radiojobb.

Dagens låt: Mother - John Lennon
Snart kommer min gamle storebror. Vi ska besöka morsan - veckans mest ansträngande moment. Jag har sagt det förr men jag säger det igen: Om jag blir lika negativ, deppig och bitter som morsan har blivit - då får ni gärna skjuta mig.
Vi kan ta och snacka om detta en annan gång. Det är oerhört intressant som ni kanske (inte) förstår.


onsdag 16 december 2015

Fuck off gubbjävel!


Man tänker sig ju att man ska kunna gå på Erikshjälpen utan att bli trakasserad men nä. Inte då. Jag går dit för att fynda, kanske hitta en snygg och skrikig plåtburk i orange, rött, lila och grönt för 25:-, eller hitta ett påslakan med monsterstora blommor i odiskreta färger för 30:- Jag går abslout inte runt där inne för att ragga på folk. Men jag kanske är ensam om det? Det är kanske bara jag som inte förstått koderna?
Det finns kanske en hemlig kod att "om du kommer med två böcker under armen så betyder det att du är öppen för skamliga förslag."
Eller "om du har kundkorgen till vänster på armen och den är full av tyg - då signalerar du att du gärna vill fika med någon."

Jag har en stalker. Han är över 60. Han är rödfnasig i ansiktet. Han är juggo. Han är ful.

Första gången slöt han upp med mig inne på SAM-hjälpen, norra Europas tråkigaste secondhandaffär.
"Läser du alla böckerna som du köper?" frågade han. Jag svarade något häpet och artigt och började gå mot utgången.
"Jag kanske får bjuda på fika någon gång?" undrade han och det är antagligen här och nu som jag begår misstaget. Jag blir nervös, MEN MAN HAR JU FÅTT LÄRA SIG ATT MAN SKA VARA TREVLIG MOT FOLK, och alltså lamskrattar jag, kanske lite för högt och säger "Kanske det, vi får se." Typ.
Är man en mes så är man (eller nya feministvarianten som jag avskyr: Är en en mes så är en.)

Iallafall. Nu har han stått och väntat på mig utanför Erikshjälpen ett antal gånger. En gång med en chokladask och två gånger med böcker som han vill ge mig.
Jag vet inte hur många gånger han har kommit fram med sitt lismande psoriasisnylle och frågat "Kaffe idag?"
Jag har svarat nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej men idioten kan tydligen inte tolka mig. Han har ju för fasen till och med sett när jag har haft med mig hela familjen inne på Erikshjälpen. JAG HAR FAMILJ. Jag är inte ensam. Jag är inte desperat. Och även om jag vore det så skulle jag hellre fortsätta vara ensam och jähähähättedesperat än att bli ihop med en kepsprydd gammal gubbe med hudproblem som bara vill dricka kaffe och verka allmänt dum i huvudet.

Män alltså.

Dagens låt: I want you back for good - Backstreet Boys
Jahapp. Tillbaka till brottsplatsen idag igen då. Idag har jag faktiskt tackat ja till jobb på min gamla särskola igen. Tror att jag ska vara med de lite större barnen = något lugnare. Kanske det blir ett blogginlägg efter den här arbetsdagen också. Allt kan hända. och det bästa av allt -  på den här skolan finns inga otäcka män iallafall, bara härliga små killsötisar som man kan prata om allt möjligt löjligt med. Tjing!



tisdag 15 december 2015

Justin Bieber! Justin Bieber! Justin Bieber!

Vad håller jag på med? Har jag blivit galen? Nä. jag upptäckte precis bara att om man skriver något om Justin Bieber så skjuter besöksstatistiken iväg rejält och det kan ju den här andefattiga sidan behöva. Lite skjuts så att säga. Nu vill jag inte prata mer om Justin Bieber. Jag vill aldrig mer prata om Justin Bieber.
Justin Bieber är persona non grata för mig.
Så. Nu var det sagt. Hejdå Justin.
Bieber.



Vill kanske hellre berätta om mitt sköna liv. Hur PERFEKT upplägg man kan ha trots att man inte har fast anställning.
Två jobbförfrågningar kom via sms idag, men eftersom de inte var från den särskolan jag helst vill vara på, min skola, så tog jag mig friheten att tacka nej. Så jag går hemma och skrotar istället. Har städat ur badrummet, rensat avloppet  (jag gillar det där äckliga gråbruna kladdet har jag upptäckt), burit ner saker till loppisförrådet samt städat ur barnens rum. Nu dricker jag kaffe och softar. Tar nog en tur till Erikshjälpen och Myrorna. Har jag tur, vilket jag faktiskt har ibland, så hittar jag något som jag kan sälja vidare DYRT och så har den här dagen kanske betalat sig också.
Aaaah! Älskar att vara fri och obunden. Att inte vara en löneslav. Fast jag gillar så klart att jobba.
Igår till exempel så tackade jag ja till min gamla särskola där jag inte varit och vikarierat sedan i våras. Fick vara i J.s klass som bara består av killar och han, J, blev överlycklig när han fick se mig.
"MIRRRRREEEEE!" skrek han och sprang in i min famn och sedan var han tätt intill mig hela skoldagen. Vi är verkligen bästisar. Tänk att man kan klicka så med en hundälskande tioåring som kommer från Irak! Jag löjlar mig, han skrattar = jag blir nöjd. Det var helt enkelt mycket roligt att jobba där igår.
Och så är jag på radion ibland då. Ett annat fantastiskt jobb, men helt olikt skolkneget.
Ja, jag säger det igen. Jag är så nöjd med min arbetssituation att det är löjligt.
Mitt tips till alla som hatar sina jobb: Säg upp er! Man kan inte
slösa bort 40 timmar i veckan på något man avskyr. Det är ju förödande. Kan man tänka sig att jobba i skolvärlden - då kan jag berätta att där finns det hur mycket jobb som helst. Kul jobb!

Nu måste jag pysa.

Dagens låt: Let's stick together - Bryan Ferry
Läser just nu läskiga romanen "Färjan" av Mats Strandberg. Älskar hans person- och miljöbeskrivningar. Känns precis som om man är ombord på dräggiga finlandsfärjan Baltic Charisma. Läs!

torsdag 10 december 2015

onsdag 9 december 2015

Vad man vill göra med Justin Bieber


Är på gymnasiesär och jobbar. Lektionen inleds med att alla ska titta på Lilla Aktuellt. Det ena barnsliga inslaget handlar om Justin Bieber. Reportern berättar om hur popstjärnan har kommit till Norge för att hålla en stor konsert och så avbryter han konserten efter typ en låt och går av scenen. Varför? undrar ni kanske nu eftersom ni tillhör ju inte alls skaran som tittar på nyhetsprogram för barn.
Jo. Han avbryter konserten.....därför att någon/några i publiken (tjejer så klart) har tagit med sina små tonårsfingrar...... på hans skjorta (som han skulle torka sin lilla svett med)...... som ligger framme vid scenkanten.
Pill pill på svettskjortan och gaaaaaah! Justin blir VANSINNIG och avbryter alltså hela arrangemanget och vägrar fortsätta. Kvar står kanske 20.000 snopna norska småtjejer som kanske har talat om den här konserten i MÅNADER, som har längtat, sparat pengar, engagerat föräldrar för att köpa biljetter och skjutsa. Dom får lomma hem till sina tonårsrum igen. Blåsta på konfekten. Hade jag varit ett fan så hade min idoldyrkan slutat där och då.  Och hade jag varit mamma åt ett av dessa barn hade jag blivit TOPP TUNNOR RASANDE (vilket fränt uttryck! hälsar 1920-talet) och gjort... ja, jag vet inte vad. Ställt mig och hoppat sönder hans cd-skiva kanske. Rivit ned affischer. Skrivit en riktigt arg insändare. Knutit näven i fickan. Jättehårt. Nu slapp jag det. Mina barn gillar tack och lov inte idioten.

Berättar om händelsen för Skägget när vi sitter i bilen på väg till A6.
"Alltså hade jag varit hans manager så hade jag lagt honom över mitt knä och gett honom smisk!" säger jag för att piska upp en mobb.
"Ja, jag hade tagit ut honom på scenen, bundit fast honom hårt i en stol och sedan sagt till alla fans att de får komma fram och ta på honom så mycket de vill!" kontrar Skägget.
Och så eskalerar det SÅ KLART och det blir hårdare och hårdare straff och tur säger jag bara att JB:s manager varken heter Skägget eller Mirre. Verkligen tur för då hade han inte fått det lätt den lille fånige sångfjanten.

Lektion 1 i popstjärneskolan: "Man ska vara rädd om sina fans."  Lektion 2: "Ödmjukhet."

Dagens låt: Do they know it's christmas - Band Aid
Vilken julstämning det är! Varmare väder än på midsommar, grått, regnigt. Fast bra saker det här året:
Jag är så gott som klar med julklapparna! Jag har redan gjort röd- och grönkål och nu alldeles strax så ska jag ställa mig och baka smörbullar som sedan ska frysas in.
Har dock lite ångest för det här med julgran. Vågar man verkligen ställa in en gran här i år? Med tanke på vilddjuret som vi skaffade i augusti? Röda kattkillen Benny kommer gå förmodligen att gå bananas.
GRANGATE - fortsättning följer.



onsdag 11 november 2015

I say a little prayer for you


Stavas det så? Prayer? Man säger ju prär. Men så kan man ju inte skriva. Först skrev jag, hon som en gång fick femma i betyg i engelska av stränge Ulf Strömberg på Österängsskolan, prair. Men det såg fel ut. Så hoppas att det blev rätt. Jag skiter egentligen i vilket just nu. Jag skiter faktiskt i det mesta. Iallafall i småsaker. Jag bryr mig inte att en man på radion är sur på mig. Är man så långsint för en jävla pyttepyttepyttebagatell så kan man dra dit pepparn växer. Är det i Syd-Amerika då eller? Det vore ju i och för sig härligt att få dra dit.
Jag vill hellre vara där än på Öxnebackas demensboende i ett rum och hålla min 86-årige pappa i handen. Min döende pappa. Min pappa som inte har varit uppe ur sängen på mer än en vecka och min pappa som inte har ätit och knappt druckit på lika lång tid. Han håller på att dö nu. Min fina, fina pappa. Det är hemskt att se honom försvinna.
Min pappa heter Arne. Arne var en lång, snygg man med markerad näsa. Han var alltid fin i håret. Ibland hade han hatt. Och mockahandskar. Pappa tog sig alltid tid för mig. Det var han som låg på hallgolvet och spelade Memory för min skull. Det var han som spelade Monopol och Fia och Labyrint med mig. Det var alltid vi som satt och hade långa snack och det var vi som satt och tittade på teve ihop och bad jag om det så kliade han mig på ryggen. Det var Arne, pappa, som lärde mig skratta åt Hasse&Tage, Monthy Python och mycket mer. Det var han som älskade djur. Han ville egentligen ha en katt precis lika mycket som jag men vi fick inte för mamma. Pappa köpte världens bästa undulat, Nicke, till mig istället.
Det var pappa som uppmuntrade mig att skriva. Det var han som var musikalisk, fruktansvärt händig och mest skärpt av oss alla i familjen. Nu är han så svag, så svag. Han går knappt att känna igen.

Alla sa alltid att jag var pappas flicka. Jag ÄR pappas flicka. Det kommer jag alltid att vara.
Älskade pappa.

lördag 7 november 2015

Springsteen, billiga brudar och hårda knuttar


Har blivit superstressad av alla nyhetsrapporteringar om den extrema flyktingsituationen här i Sverige. Vill inte se på nyheterna. Vill inte vara inne på facebook och läsa inlägg emot flyktingar. Inte för heller för den delen. Blir arg. Får dåligt samvete. Är så enormt less. Det kan låta egoistiskt och i-landsproblemaktigt men låt det göra det då. Jag sticker huvudet i sanden. Vilar skallen. Ett litet tag. Läser en bok.
Tänker på annat. Som till exempel Bruce Springsteen. Hörde hans låt "Dancing in the dark" på Ring så spelar vi i morse och kom då att tänka på den videon och sekvensen där han plockar upp en tjej ur publiken på scen som får dansa med honom. I efterhand har man ju fått reda på att det är aktrisen Courtney Cox som får äran.
Min tanke: Var det en slump att det blev just hon för att hon råkade stå där i publikhavet eller var hon redan då en skådis som så att säga blev anlitad att spela "glatt fan som gärna kan tänka sig att hoppa upp på en gigantisk scen inför 200.000 personer och dansa med The Boss?" Jag vet inte. Vet du?
Det var alltså morgonens fundering. Den andra inträdde ungefär vid lunchtid då vi var på Ica Maxi och handlade. Jag ställde mig i den kortaste kön och hamnade hos en kassörska med jättelångt (stripigt) färgat hår, stora bröst (silikon?), jättesminkat solariebränt plyte och LÅNGALÅNGA naglar. Med någon konstigt lackering på.
Min tanke: Hur fasen orkar brudar hålla på så med sitt utseende och dessutom kasta ut så mycket pengar på för att se så....billiga ut? Och hur kan män tycka att det är snyggt och attraktivt? Vill man ens ha en sådan man?
På tal om konstiga män. Nu kom jag att tänka på en grej från sommaren 1988 då jag var ihop med en mc-kille från Habo. I hans killgängs garage satt det en stor fet dekal på väggen som skrek ut budskapet "HÅRDA KNUTTAR GILLAR STORA TUTTAR." Minns att det kändes sådär. Tur att man hade på sig en gammal sliten getskinnsjacka för 80:- från UFF där i garaget att kura ihop sig i. Mig hade dom inte gillat. Inte dom hårda iallafall. Fast å andra sidan har jag aldrig gått igång på hårda machokillar/män heller. Så då var det lilla problemet ur världen då.

Dagens låt: Ett sista glas - Miriam Bryant
Mitt absoluta favoritprogram heter som ni kanske vet Så Mycket Bättre. I år är det tyvärr inget vidare spännande artistuppbåd. Det är egentligen bara Lisa Nilsson som levererar och så då Miriam förstås. Jösses. Vilka satans bra versioner hon gör! Blir otroligt berörd. Hon är tammejfan fantastisk. Och så svär hon nästan lika ofta som jag. Det är jävligt fint. Hade jag varit kille så hade jag fan haft en crush på henne. Helt jädra klart.



tisdag 3 november 2015

Jag hatar dig. Jag älskar dig.



Vad svamlar jag om nu då? Jo, en platt och svart jädra smartphone som varit i min ägo i cirkagurka två år. Ingen Iphone här inte. Jag har självklart en budgetvariant som kommer från NOKIA och under dessa två år har jag bara stött på EN ENDA MÄNNISKA som haft en likadan och han var från Finland, flintis, blek, bar beiga fulshorts och jobbade som tekniker på radion en sommar. Kände ingen gemenskap alls med denna trista uppenbarelse - men jag kan dra mig till minnes att jag iallafall blev glad och lite överraskad när jag insåg att jag trots allt inte var den enda personen på den här planeten med denna så simpla smartphone. Som jag älskar. Och hatar. För vad mycket tid den sparar och vad ENORMT MYCKET tid den suger åt sig! Jag är helt i dess våld. Böckerna har fått ta ett steg åt sidan. Teven har fått göra likadant och familjen, jag tror att dom fortfarande är där i periferin, har jag fått ansenligt mindre med tid för och det är inte klokt. Vansinnigt. Jag har inte ens tid att blogga längre för om jag inte sitter och petar på telefonen så letar jag efter mina läsglasögon.
Så. Nu vet ni vilken fin människa ni har att göra med.
Måste wordfeuda och quizkampa nu. Samt kolla Facebook, Instagram och Tradera. Livet är det som pågår medan du pillar med din telefon liksom. Tjing!

PS. Vad har kepsarna på bilden med texten att göra då? Svar: INGENTING egentligen. Men fatta att det är en kille som jobbar som assistent på särskolan som på fullt allvar går runt med en dylik kepa helt oironiskt på sin skalle. Jag höll på att tappa ögonen när han gjorde entré på jobbet för några veckor sedan. Folk! Var bara tvungen att ondgöra mig lite. Förlåt Jesus och alla andra lättkränkta. DS

torsdag 15 oktober 2015

Min födelsedag 2015


Vaknar redan vid sextiden av att Benny ligger och spinner jämte mig i sängen. Så. Himla. Mysigt. Men vad är det som låter från köket? Är det inte tisseltassel och prasselprassel? Jodå. Efter en stund kommer resterande delen av familjen in, SJUNGANDES, att jag ska leva tills jag blir hundra år (inte så många år dit.) Får en bricka med frukost, nybakta scones! rosor och tre paket. Ååååh! Vilken drömstart denna soliga torsdagsmorgon när jag fylller XX år.
Ungarna kramar om mig och går iväg till skolan. Skägget pussar mig på kinden och sticker till jobbet. Ligger kvar i sängen med min nya bok som jag precis fått. En bok som jag alltid velat ha.
Duschar och gör mig i ordning. Telefonen ringer. Det är mamma. Hon vill gratta. Min faster ringer. Hon vill gratta. Arbetskompisarna skickar sms och när jag öppnar dörren för att gå ut så ligger det en kvast med blommor på trappen utanför. Hemlig avsändare som vill gratulera. Man blir hjärtevarm.
Tar bilen och åker ner på stan. Idag är jag ledig och jag kan göra PRECIS vad jag vill. Går en sväng utmed Munksjön och vid tolv så möter jag Skägget för han har lovat att bjuda på lunch. Gott.
VILKEN HÄRLIG FÖDELSEDAG! Så här skulle minsann alla fåniga bemärkelsedagar se ut. MEN VARFÖR GÖR DOM INTE DET DÅ?
Nu till den bistra verkligheten.
Vaknar redan vid sextiden av att Benny ligger och spinner jämte mig i sängen. Så. Himla. Mysigt. Men vad är det som inte låter från köket? Inget tisseltassel och prasselprassel? Ingen sång? Nähä.
Skägget vaknar och hoppar upp utan ett endaste litet grattis. Ungarna sover. Musse har inte kommit hem från nattens bravader. Fan. Får ont i magen. Sätter mig helt näck på toa. Skägget kommer för att borsta tänderna.
"Grattis. Då är man med om en historisk händelse då. Ditt första toabesök som XX-åring!"
Jättekul. Skämtet uppskattas INTE.
Gör frukost till mig och ungarna. De kommer och sätter sig vid dukat frukostbord. Grattis säger dom lite håglöst och sedan börjas det tjabbas om man verkligen ska ge sin present redan nu till sin stackars födelsedagsfirande mamma? Mille offrar sig. Han går ner på sitt rum och hämtar en mycket fult inslagen present (ljusblått papper som det står GOD JUL på och hundra meter tejp) och man fattar direkt när man får presenten i handen att det är ett inslaget ljus. Ett blått ljus.
"Vi köpte det på Smålänningen i somras med farmor. Hon betalade!"
 (jo, jo..flott ska det va´...ljuset kostade tydligen 15:-, vad det måste ha svidit.)
Wendy går motvilligt in på sitt rum och hämtar en teckning hon har gjort åt mig och som enligt henne själv tydligen "blev jätteful och jättemisslyckad". "Grattis världens bästa mamma" står det samt "Hoppas verkligen att du får en bra dag!"
Tack men det verkar inte så.
Barnen går. Jag färgar håret. Städar toan. Dammsuger. Benny hoppar på den enda stora växten jag har och all jord rinner ut på parkettgolv samt ryamatta. Får dra fram dammsugaren igen. Drar även bort några skäggstrån från hakan. Dricker kaffe. Ingen mamma ringer. Ingen pappa heller. Men det ramlar in flera grattisar på facebook iallafall. Man får vara glad för det lilla.
Åker till Ica Maxi. Träffar en utbränd kompis samt en trafikkollega. Köper en smörgåstårta i ful plastkartong.
Åker hem. Micrar till spagetti och färssås från frysen. Känner att livet är en fest.
FAAAAN säger jag bara om jag inte får den där lyxiga gorilladräkten som jag önskat mig idag. Isåfall ska jag sluta fylla år.

Om två timmar blir det smörgåstårta iallafall. Ja må jag leva. Hurra Hurra HURRA!

PS. (Precis när jag satte punkt här så fick jag ett sms från särskolan som jag sorgligt nog slutade på i fredags. Alla elever, assistenter och lärare står uppradade på bilden och jag får GRATTISKRAMAR PÅ FÖDELSEDAGEN!) Tårsprut. Nu blev jag lite lycklig trots allt igen. DS.



torsdag 1 oktober 2015

När bloggtorkan slår till

Hej hej. Det är jag som brukar blogga här ibland. Typ ett inlägg var tredje månad. Ni kanske minns mig? Mörkhårig (färgat), huskvarnabo, kattägare, lite lam (vet fortfarande inte hur man knyter en scarf eller åker tåg) och ganska loppisintresserad. Ramlar polletten ned nu? Bra. Hej som sagt var.

Idag har jag gjort ett litet inhopp på radion igen. Jag gör ju det ibland eftersom jag har varit timvikarie där i FEM år nu.
Kom till jobbet lite innan halv sex på morgonkvisten. Min kollega för dagen var J, en storrökande, supersmal man i 25-årsåldern, som kvällen innan haft premiär på en krogshow här i Jönköping. Han var trött. Mycket trött. Sista meningen stämmer in på mig också (de andra gör det INTE!) för efter att jag loggat in på min jobbdator så upptäcker jag att absolut ingenting funkar. Alla mina viktiga infoadresser är puts väck. Inget ser ut som det ska. Jag blir hyperstressad för om 20 minuter så ska första trafikrapporterna vara klara att levereras. Jag började prata högt och lugnande till mig själv. "Nu stressar du inte upp dig, Mirre. Det låter du bli. Allt kommer att bli så bra, så bra ska du se."

Tre timmar senare blev allt bra. Men både jag och J är RIKTIGT trötta och vi enas om att när de andra två avlösarna kommer så kan väl vi få sluta tidigare eftersom att vi har haft en sån ÄCKLIG morgon.

Vid tio fikade vi. J sjöng med hög basröst att ena nyhetschefen "är en traaaansvestit", jag sitter och berättar om mitt skoljobb på särskolan och att "vid halv tio varje torsdag så har alla elever och lärare ett disco på rasten och det är så himla kul. Så energigivande. Det är typ som att hälla i sig två burkar lyckopiller..." (folk som inte jobbar på särskolan vet inte hur lycklig man kan vara på en arbetsplats alltså.) Någon tycker att vi borde införa lunchdisco även på radion. Hummade instämmande.

Efter rasten så krockade två bilar i Tanumshede, vägen fick stängas av och jag fick gå ut flera gånger akut och ändå hann jag kolla på del 2 av Bonde söker fru. Speeddejtingen. Kollade du också Anna?
Min absoluta favorit var, helt otippat, Stefan. Raggarbonden. Utseendemässigt: Inte alls min typ. Annars: Jaaa! Humor. Charm. En man med "tag i" som min farsa skulle ha sagt om han inte hade suttit och ruttnat bort på ett demensboende.
Ska kolla nästa vecka också. För då borde vi vara klara med The Walking Dead 3 här i den efterblivna familjen.

Nu är jag hemma. Tvättar. Sörplar kaffe. Klappar Benny.
Jag tänker att jag återkommer hit. Snart.

Dagens låt: Want you to want me - Jason Derulo
Vad skönt det vore om skolan ville ha mig kvar. Hon som jag vikarierat för i nästan två månader är tillbaka och under två veckor så ska vi nu dela på hennes tjänst. Det är toppen. Men sedan då? Ska jag aldrig mer få dansa bugg med Albin? Aldrig mer prata om olika rosa tapeter med Sandra? Aldrig mer sjunga tillsammans med Tommy? Aldrig mer åka flotte? Gah! Jag får panik bara jag tänker tanken.


tisdag 8 september 2015

I'll be back!


Har jag dåligt samvete för detta med bloggen? Skiter björnen i skogen?

Fast nu är det som så här att den frilansande tillvaron för mig plötsligt har förbytts till mer än heltid och därför så finns det noll, NOLL, tid över till att sitta här och hitta på inlägg. Comprende?
Men....när jag ändå sitter här så måste jag bara teckna ned vad Mille, snart tio år, sa igår.
"Mitt liv.....det är hälften familjen, en fjärdedel datorn och en fjärdedel är....FRIHETEN."
Det tycker jag var bra sagt (förutom det där med datorn kanske.)

Nu ska jag åka de 1000 metrarna till jobbet. Tar bilen. Man vill ju inte att vågen ska ta ett glädjeskutt nedåt på vågen precis.
Hörs!

måndag 3 augusti 2015

Hurula och de två tanterna

I sommar har det varit något här i stan som heter "Sommaronsdag" vid Stora Hotellet en gång i veckan. Det har verkligen varit jättetrevligt att sitta på krogen precis intill scenen och sippa på en Somersby (jag hatar öl, föredrar cider) samtidigt som man kollar när olika slags människor intervjuas och så är man med på plättlätta musikquiz och så lyssnar man på liveartister.
I onsdags masade jag mig dit i sällskap med nyblivna tonåringen Wendy. Lika bra att hon slussas in i vuxenlivet så fort som möjligt och att vistas på krogen tillsammans med sin feströkande mamma kan väl inte vara en bättre inkörsport?


Solen sken, runt omkring en var det massa människor som man inte träffat på flera år, stämningen var god, cigaretterna smakade jättegott (tack till dig artist som glömde dom på radion) och nu var det dags för livemusik!
HURULA.
Jag har ju hört namnet men inte bekantat mig närmare men hur som haver så var det tre killar och två tjejer i bandet och det lät mycket, högt och bra. Tjejen på bas var übercool och skitgrym och jag gick så att säga igång. Levde upp. Nu låter det kanske som att jag sprang fram och ställde mig längst fram vid scenen och hoppade och dansade men nej, NEJ! Jag satt lugnt kvar på stolen och stampade takten med foten samtidigt som jag fånlog. Man är väl respektabel så att säga. Men ändå. Jag fick en riktig jädra energikick. Kände något som påminde om lycka.
Efter konsertens slut så kom en äldre kvinna fram till vårt bord och pratade med J och M som jag var i sällskap med och som det här fruntimret tydligen kände. Kvinnan var helt uppspelt och uppjagad.
"Vad BRA det var! Jag har pratat med Robert (Hurula) och han är ju så HIMLA ödmjuk och nu är det tredje gången jag ser dom och....bla bla bla."
Jag tittade nyfiket på henne och tänkte nåt i stil med att "vad kul att så gamla kvinnor gillar sån musik, det var ju lite oväntat..."


När jag kommer hem så tittar jag på facebook. Någon har lagt ut ett youtube-klipp från konserten vi nyss var på. Någon har kommenterat. Det är hon. Den gamla tanten.
Jag, Mirre Poirot, snokar naturligtvis upp henne på fejjan. Får se hennes födelsedata. Hon är exakt lika gammal som jag.
Jahopp. Vad kul att två gamla kärringar fortfarande kan uppskatta ungdomlig musik då! Verkligen jättekul
Nu ska jag återgå till knypplingen här.


Dagens låt: Rockaway beach - Ramones
Idag blir det sol och bad vid Oset i Huskvarna. Är helt svältfödd på strandhäng. En stol, en filt, en bok, och andra mammor och barn att tjöta med. Livet behöver inte vara så mycket mer. Egentligen.

måndag 27 juli 2015

Vi som älskade varann så mycket


Ligger i sovrummet och försöker läsa ut Buthler & Öhrlunds "Grannen." Det går sådär. Tre ungar stojar och stimmar i soffan och dessutom så hörs det höga röster utifrån gatan. Det låter som om några bråkar. Någon är v ä l d i g t arg. Topp tunnor rasande skulle man kunna säga.
Slänger ifrån mig boken, ställer mig i sovrumsfönstret och spanar ut. Är det personal från äldreboendet tvärs över gatan som har rykt ihop?
"DET VAR JU DIN TUR DIN JÄVLA IDIOT!"..."VAR VAR DU?"  "DET VAR JU DU SOM SKULLE TA HAND OM LEVI, DIN JÄVEL!"
Fasen. Jag kan inte se vilka det är som skriker och gormar. Måste öppna fönstret.
Jag öppnar fönstret. Tittar ut. Ser att det är en enda person som ryter och går på, HÖGLJUTT, så att hela gatan hör, in i sin telefon.
"FY FAN VAD GOTT DET SKA BLI ATT SE DIG SITTA OCH GÖRA BORT DIG PÅ SOCIALEN YTTERLIGARE EN GÅNG!"
Kvinnan som är upprörd är i 30-årsåldern och hon går lugnt fram och tillbaka på gatan, under mitt sovrumsfönster. Hon pratar, nej, skriker, in i telefonen.
"SÅ DU ÄR ALLTSÅ HELLRE MED EN TJEJ ÄN MED DITT EGET BARN? VA! VA!"

Jag hukar i fönstret. De stimmande barnen i soffan har övergett leken och istället parkerat sig jämte nyfikna mig och lyssnar intresserat.
"OCH DU HAR INTE ENS BEMÖDRAT (ha, ha bemödRat! är man en förbannad moder så slinter man nog lätt med bokstäverna) DIG ATT RINGA OCH BE OM URSÄKT DIN JÄVEL!"

Aoutch. Det handlar förmodligen om en mamma som har vårdnaden om deras son och en pappa som har umgängesrätt var tredje helg, typ. Som han då skiter i.
Jag tänker på att det här paret har varit kära i varandra en gång. Älskat varandra. De drömde kanske om en framtid tillsammans, de fick en son och så visade det sig att Kent eller vad han nu kan heta, pappan alltså, inte var så mogen att axla papparollen för det är ju så h i m l a mycket roligare att hänga med polarna på Gröne Jägaren eller Murphys eller Engelska puben eller vad b-haket nu kan tänkas heta.
Så istället för att så blommor i ens gemensamma trädgård eller fixa storhandlingen inför fredagsmyset finner man sig plötsligt i ena änden av en telefon. Antingen rytandes som en rabiessmittad kamphund eller som en ansvarslös idiot som snart sitter på socialen, bortgjord.

Usch. Och stackars lille Levi.
Jag stänger fönstret.

Dagens låt: I see you - Kristin Amparo
Fast det gör jag inte. Ser alltså. Jag ser allt sämre och mina armar skulle behöva bli en sisådär tre decimeter längre, för på avstånd kan jag iallafall läsa hjälpligt.
Var faktiskt på synundersökning nu för några veckor sedan, jättekul, rekommenderas, och om jag vill så kan jag få köpa ett par progressiva brillor om jag vill. Det vill jag. Ska bara sälja lite mer skit på Tradera och Blocket först.
SEN FÅR VI SE.

lördag 18 juli 2015

Tycka turist trist

Så har man då varit iväg på lite ordentlig, eller REDIG som man säger här i Jönköping, semester. Till Turkiet.
Det har varit varmt, bra och absolut inget att klaga på. Hotellet var till och med bättre än vi förväntat oss och hur ofta är man med om den grejen? För det mesta ser det ju så himla flådigt ut i resekatalogen och så kommer man dit och upptäcker att det där hotellrummet som funnits avbildat - det fick nog någon annan. Men så var det inte den här gången som sagt var. Rummen var för en enda gångs skull estetiskt tilltalande.

Eftersom vi är ganska slappa av oss så har vi haft all-inclusive. Jag både gillar och ogillar det fenomenet. Visst är det verkligen SUPERPRAKTISKT för barnfamiljer att slippa hålla på och krångla med måltider och drattla med plånböcker och euro och turkiska lira. Och visst känner man sig som Krösus Sork och Joakim von Anka i en och samma person då man kan äta och dricka precis hur sjukt mycket man vill dygnet runt men...... känner man sig inte lite mätt bara redan efter tre dagar? Smakar inte maten egentligen samma dag ut och dag in? Borde man inte stödja lokalbefolkningen och andra restaurangägare mer? Öh...jo.

Jag är dessutom förvånansvärt kass på att riktigt slappna av. När jag till exempel går och hämtar kaffe i poolbaren så tycker jag synd om tjejerna och killarna som står där i hettan och bara LANGAR ut kaffe, öl, drinkar och läsk. Jag känner mig obekväm. Tänker att de måste väl ändå h a t a oss turister. Och när man ligger där och päser i sin solsäng och någon annan turkstackare kommer och plockar skräp runt omkring en - pfff, jag blir riktigt obekväm. Känner mig som en lat padda. Vill liksom hjälpa till.
Och hotellrummet! Innan vi lämnade rummet så var jag ABSOLUT TVUNGEN att städa rummet någorlunda, lägga i ordning kläder, pryttlar, kuddar, lakan etc så att de säkert underbetalda och hårt slitande hotellstäderskorna inte skulle behöva fejja allt för mycket. De skulle liksom kunna tänka att "dom där i rum 3016 verkar iallafall vara rekordeliga människor."
Ja, ni hör ju. Jag vore supersämpig som vräkig miljonär eller rockstjärna. Istället för att slå sönder hotellrum hade jag förmodligen storstädat och haft mig. VAD HAR JAG FÖR DIAGNOS?

Annars var det som sagt var bra. Allra bäst var utflykterna som vi kostade på oss. En gick till Dalyan där vi badade lerbad (luktade ruttet ägg men man blev väldigt len i skinnet efteråt), åkte kanalbåt (såååå härligt och han, lyllot som körde båten, var egentligen den enda jag inte tyckte synd om där i Turkiet, typ), badade på en superhärlig badstand med jättevågor och eftersom stranden var känd för sina havssköldpaddor så var förväntningarna såklart ganska högt uppskruvade. Vi såg inga. Förstås.
Klockan 16 skulle alla träffas på kanalbåten igen och präktiga huskvarnafamiljen kom såklart en kvart för tidigt. Det betalade sig! Plötsligt var det någon som pekade med hela handen mot vattnet vid vår båt och JA! Där kom en havssköldpadda! Jag blev superexalterad och nästa gång sköldis visade skrek jag IIIIIHHH! jättehögt. Den där havsköldpaddan måste känt sig som typ Beatles/Elvis i mitt sällskap. Jag skrek som en hysterika så fort den visade sig. Kastade dock inte mina bikintrosor på den. Någonstans måste man sätta en gräns.

Häftigt var det även att åka snabb motorbåt. Ibland gick det så fort att kepsarna flög av och en gång så hoppade båten till så att jag lyfte ungefär en meter från dynan som jag parkerat baken på. Nästan lite läskigt. Anyway - vi tittade på klippor, grottor och gjorde badstopp i en jättehärlig liten vik med getter som knatade omkring. På hemvägen åkte vi förbi en ö med vilda kaniner. KUL. Skrek dock ingenting.

Men nu är vi alltså hemma igen och jag gillar det. Älskar vardagen. Eller älskar och älskar, men jag gillar den på nåt skumt sätt. Det är helt enkelt härligt att få laga mat, handla, tvätta, cykla, köra bil, springa på loppis, glo på tv, klappa katten, somna i soffan. Andas klar luft! Skit samma liksom att det inte dyker upp havssköldpaddor och bergsgetter när man badar i Vättern vid Oset. En fiskmås och några gråsparvar duger nästan lika bra. Hemma är bäst ändå.
Så är det bara.

Dagens låt: Flaming youth - KISS
Imorgon sker det. Det som jag fasat för nu i nästan tretton år. Vi får en TONÅRING i huset! Wendy fyller tretton och hur konstigt är inte det då? En teeny weeny. GULP, säger jag bara. Bör vi förstärka upp dörrarna nu om det ska smällas i dom? Bör vi gå med i Farsor och Morsor på stan? Hjälp, hur gör man?

tisdag 7 juli 2015

Vi draaaar!


Om sju timmar så sitter vi på ett flygplan med destination Turkiet. Ska till Sarigerme och hur det ser ut på vårt lilla spartanska hotellområde ser ni här på bilden. Det var vattenrutschbanorna som avgjorde saken. Två barn ska nämligen underhållas konstant och finns det vattenrutschbanor så kan föräldrar av den slappare sorten lugnt ligga klistrade i solstolen med näsorna planterade i varsin pocketbok.
Det kommer bli allinclusiveskönt. Och bara en vecka den här gången. Är familjens kvinnliga överhuvud extraordinärt hemmakär så blir det gärna så. Längtar redan till hemkomsten när man kliver in i sin lägenhet som plötsligt upplevs stor som en herrgård, känslan av att få sova i sin egen säng, att få sticka sin näsa i kattens pälsiga nacke och att få gå till Willys och handla. Aaaaah! Det bästa med att resa bort är alltså att komma hem. Nu vet ni det. Önskar bara att det fanns ett något billigare sätt att få fram just den känslan.

Vill också passa på att be om ursäkt IGEN för bloggtorkan. Och jag som har haft så mycket att berätta! Jag tänker på det där om livspanikångesten jag drabbas av ibland, den extrema LEDAN, om lokalkändisbröllopet som vi fick en (obehaglig) glimt av i söndags, om vår dammiga trädgård, om popkollot, om.....vi tar det (CLIFFHANGER!) en annan gång.
Nu får ni ha det så bra i, hahaha, lågtrycket som drar in över landet. Hejsvejs!

Dagens låt: Valfri sommarlåt - bara den innehåller något fränt ord som "knulla" och någon refräng om att du kanske vill ligga med mej då.
Pryd människa av ordning undrar: Hur går man vidare som låtskrivare för att få uppmärksamhet?
Vill man ens veta.

tisdag 23 juni 2015

Sam Smith, en lugg, en pizza och ett gnäll


Först gnället och det gäller så klart den här karaktärslösa personen som just nu sitter och knattrar på sitt nya tangentbord för 199:-  från MediaMarkt. Var det inte hon som skulle, jag citerar, "piska sig själv att göra ett inlägg varje dag" på den här fattiga bloggen? Jo. Så var det.
Därför knäböjer jag nu med sänkt huvud och ber allra ödmjukast om alla två läsares förlåtelse. Förlåt S. Förlåt A. Ni får piska mig hårt om tillfälle ges. Har inte ens något vettigt att skylla på.
För inte kan jag skylla på att jag blivit med lugg?  Det håller liksom inte. Nu undrar ni kanske lite nyfiket om den här högst spännande personen som befinner sig i ständig förändring har klippt lugg och det kan jag säga att det har jag inte. Det är de jävla läsglasögonens fel! De sitter lika ofta uppe på huvudet som nere på näsan och när de sitter på huvudet så trasslar de förstås in sig i mitt skatbo och vips så rivs ett strå av där och ett där och ett där och nu har jag jobbat fram en mycket, mycket ful frisyr. Om jag inte har stenkoll på hårtestarna hela tiden så vips! tittar det fram en lugg. Eller som Skägget påpekade spektaklet idag: "Det ser ut som en Elvislock." Jag panikerar.

Ställde mig nyss och gjorde en egen tröstpizza med kylskåpsrester som jag var tvungen att göra mig av med. Räkor, ananas, tomat och fetaost - den blev hyfsat okej. Testade att ta lite vitlökssås på. Gott. Testade även bearnaisesås. Asgott. Gud, vad jag älskar bearnaisesås. Vin- och whiskeyprovning och flotta ostronsällskap - nej tack. Ointressant. Om det däremot finns en beasammanslutning där man får sitta och gegga med olika bearnaiser - jag är på! Jag är med! Var ansöker man om eventuellt medlemskap?

Nu börjar snart allsången som jag inte gillar men som jag ska se ändå. Livet. Slösas. Bort.
Jag är ganska medveten om det.

Dagens låt: Sam Smith: Like I can.
Mina grannar är nog lite trötta på att Sam har flyttat in här men det är inte jag. Han får bo kvar till hösten. Minst.


tisdag 9 juni 2015

Jag tycker Australien skulle ha vunnit



Älta. älta, älta. Älta Eurovision Song Contest, det gör jag gärna, så gärna. Nej, jag tycker inte om Måns' låt "Heroes"- visst det var ett superproffsigt uppträdande men som sagt var.....jag går inte igång. Inte alls.
Däremot så tänder jag på alla cylindrarna när den här lille glade australiensiske mannen i hatt kommer in och bara levererar...GLÄDJE. Jag blir glad, jag vill dansa, jag vill sjunga med, jag vill rädda en panda, jag vill klappa en pensionär, jag vill vara snäll mot ett barn.
HÖJ VOLYMEN! Så här låter det i paradiset!

Dagens låt: Se ovan

söndag 7 juni 2015

Stampe eller Messi


Mille, snart tio år, är helt ointresserad av sport och för två veckor sedan kom han hem och beklagade sig över att det skulle börja en ny kille i hans klass.
"Verkade han snäll då"undrade jag.
"Ja, men det är så tråkigt. Han är också en fotbollskille! Precis ALLA killar utom jag älskar fotboll i klassen." sa Mille och såg rätt så bedrövad ut.
En vecka senare dyker detta upp i hemmet:
"Mamma! Får jag gå till Rosen och köpa fotbollskort?"

Vad hände?
Efter att slugt ha tilltvingat sig en eftermiddag i farmors sällskap (hon är extremt generös när det kommer till barnbarnen) så har han nu skaffat sig ett album fullt med fotbollskort och det ska samlas. Det ska bytas. Det ska lipas när kompisen "snor ett kort och det var mitt bästa, ett limited edition på Neymar (jag vet inte om han heter så men Mille uttalar namnet så) som ju är VÄRLDENS BÄSTA MÅLVAKT BUHUHUHUHUH och "kan du buda på de 300 fotbollskorten på Tradera nu?"
Målet verkar vara att inneha universums största fotbollskortssamling på kortast tid.

Fotbollskort kort, trist. Bättre var det förr när det fanns FILMSTJÄRNOR som man bytte med. Fast man kan ju undra vad för filmstjärneaktigt det egentligen var med exempelvis Pluto och Långben? Iallafalll var det mest tecknade kort som jag och mina kompisar höll på med.
Kan än idag komma ihåg känslan när mamma och jag var på stan och hon handlade ett paket med filmisar till mig. Paketet bestod av fem eller tio kort och i min hög fanns STAMPE, kaninen. Jag tyckte det var ett ovanligt snyggt kort med en närbild av ett tecknat kaninansikte i grått och vitt. Vad söt han var! Åh Stampe! Och grönt där i bakgrunden! Åh igen!
Stampe är egentligen det enda kortet jag kommer ihåg så här på rak arm, minns inte fler ens om jag böjer lite på den.
Men kul var det hur som helst med filmisar.
Det är kanske roligt med fotbollskort också - iallafall så kanske man kommer tycka det när man sitter i nostalgihörnan om sisådär 40 år.

Dagens låt: Painkiller - Judas Priest
Teknikern på jobbet utlovade att han skulle filma Judas på Sweden Rock Festival när de körde min absoluta favvislåt. Idag fick jag klippet. Man anade en scen 150 meter bort och så ljudet av mullrande trummor och det fantastiska avgrundsvrålet. Ungefär tjugo sekunder kort var klippet. Jag hade lätt kunnat hosta upp en tusenlapp bara för att vara där just då. Under dessa sex minutrar,
Synd att man är så ofantligt ofestivalig.

fredag 5 juni 2015

Tio saker jag hellre skulle göra än att bada i Vättern 4 juni


1. Lyssna igenom Ulf Lundells samlade verk (hur många timmar rör det sig om här? Säg inte att det tar mer än åtta timmar).
2. Ta ner näven i en låda full av knappar och riktigt röra runt  (uäh) (uäh) ( UÄÄÄÄÄÄHHHH).
3. Dricka ett glas whiskey (finns det något äckligare?)
4. Ta ett bett på en prinskorv (har inte ätit kött på kanske 20 år).
5. Hänga upp panelgardiner i vardagsrummet (så himla 2005, men jag gillade dom inte ens då, två dagar MAX får de hänga i mitt vardagsrum, okej?)
6. Gå ut i rosa tajts, lila tröja och gröna skor (svårt för en notorisk svartvitgrå klädfegis).
7. Besöka en riktigt exklusiv affär och be att få titta på en dyr väska (nu fick jag svettringar på tröjan här).
8. Inte använda smartphonen på en vecka (svettringarna breder ut sig allt mer).
9. Läsa ut alla de där Fifty shades of grey-böckerna (eller ska jag ta hela Harlequin-serien? Ni får bestämma).
10. Stanna inne hela sommaren (det här KAN ju rent teoretiskt vara ett genidrag, jag chansar).

Igår var det 8, ÅTTA, grader varmt, jag menar kallt, i Vättern. Mille, snart tio år, badade och plaskade glatt i det iskalla vattnet medans jag satt på en filt och huttrade iklädd en bomullströja, en stickad tröja samt en skinnjacka.
Vad är barn gjord av egentligen? Ull och fett?

Svar skickas till "Kanske sent i augusti".

Dagens låt: Kom igen, Lena! - Håkan Hellström
Han kan väl byta ut Lena mot Mirre, tycker jag. För igår så kom jag nämligen iväg till gymmet riktigt tidigt och nu ska jag snart ut och cykla två mil (fram och tillbaka till radiojobbet).
Det tar sig, som pyromanen sa.

torsdag 4 juni 2015

För hela året har jag väntat på juni, juli, augusti



Om du googlar på "Nordens sämsta karaktär" så är det högst troligt att en bild på just mig hoppar upp. Jag har nämligen ingen karaktär alls. Finns det en stol, bänk, soffa - ja, då ser du snart mig placerad där - TROTS att jag är medveten om att det är bättre att stå upp. Det är bra för vikten, bra för hjärtat, bra för hela människan - man ska helt enkelt stå upp så mycket som möjligt. Helst ska man, pust, röra på sig samtidigt också. Kanske våga sig på att ta några försiktiga steg, alltså pröva att GÅ eller kanske ännu hellre, SPRINGA. Men nä. För den här karaktärssvaga människan tar det emot.  Det. Tar. Emot. I häcken har jag en mycket stark magnet och den dras till lägenhetens andra megamagnet. Den i soffan. Låt mig vila liksom.
Jag är gammal och trött och jag skiter väl i beach 2015 och att jag knappt kommer i förra sommarens kläder det är inget jag orkar ta tag i för snart är det höst igen och då får jag åter igen sitta inne och knapra i mig grillchips i värmeljusens sken. GAAAH!

Det här går inte längre. Jag mår inte bra. Jag får fasen ta nya krafttag för jag vet ju vad jag gör för fel och vad jag måste rätta till.
1. Jag måste sluta äta chips varje helg.
2. Jag får inte äta så mycket ost och snabbmat som jag gör i dagsläget.
3. Jag måste börja med mina morgonpromenader igen.
4. Jag måste masa mig iväg till gymmet åtminstone TVÅ dagar i veckan.
5. Jag måste sluta överanvända bilen. Cykla mer och oftare.

Beach 2023 - här kommer jag!

Dagens låt: Nu är det jul igen - JUST D.
Vi har köpt en "ny" bil. En svart Toyota Avensis combi och igår skulle vi byta däck på bilen hos vår polare som har en däckfirma. Vi skulle sätta på nya allrounddäck på en annan fälg, en finare och mer SERIÖS fälg som satt på uppsättningen av vinterdäck som medföljde i köpet.
Jag och Skägget åkte till firman. Lämnade bilen. Åkte och käkade. Åkte tillbaka. Bilen stod utanför på gården. Jag tyckte att den så exakt likadan ut. De nya däcken och fälgarna hade inte gjort någon skillnad alls ju! Märkligt. Vi betalade (dyrt) och åkte vidare. Jag funderade. Var det verkligen andra fälgar nu på bilen, de såg ju ut precis som våra gamla. Eller? Jooo. Och så fick den här trötta människan åka tillbaka och lämna in bilen och däckpolaren fick skämmas och jag blev ännu tröttare och Skägget, varför hade han inte sett något? Han som hela tiden övertygat mig om att bilen "skulle få ett jättelyft med nya fälgar." Varför pratade inte han ur skägget?
Inte alls konstigt att jag är en trött människa. Egentligen.

Nu ska jag iväg. Till gymmet. På cykel.



onsdag 3 juni 2015

Jag är tillbaka. Kanske. Eventuellt. Jomen, det är jag.


Ser att mitt senaste inlägg är från i vintras, i NOVEMBER, och nu är det sommar och då har man ju verkligen all tid och lust i världen till att sitta och svamla framför en dator. Nu skulle jag till exempel kunna komma med något helt oviktigt dravel om att jag egentligen satte mig framför datorn bara för att jag färgar håret samtidigt och det är så förbannat tråkigt att bara sitta och glo medans äggklockan tickar.
Tid. Tiden. Den tickar. Fort. Fortare. Snart har man ingen tid alls. Tiden är ute.

Men att sitta med en klösbräda i handen - DET FINNS DET ALLTID TID FÖR, att däremot åka och hälsa på sin gamla mamma på äldreboendet eller att sitta och klippa och klistra med barnen - nä, det hinner jag INTE med. Jag måste ju kolla om någon har överträffat mig i wordfeud (PÖLSA 54 poäng), om någon har lagt ut en ovanligt tjusig bild på instagram (get i motljus), om någon har gillat och BEKRÄFTAT mig på facebook, om den där fula tröjan som jag la ut på Tradera för en minut sedan har fått några bud.
Usch. Jag spenderar alldeles för mycket tid med mobiltelefonen. Nu ska jag blogga istället. Ska piska mig själv att göra det varje dag.

RRRRRRRING! Nu är jag sådär "naturligt" mörkhårig igen. Det var verkligen Natural & Easy som utlovat! (om ni misstänker att jag är sponsrad av Schwarzkopf så har ni fel, men dom borde tammejfan skicka en hel årsförbrukning nu av hårfärgningsmedel tycker jag, tycker inte du?)
Ses.

tisdag 2 juni 2015

Maj har regnat bort. Juni börjar med regn. Jag blir lite låg. Ska jag börja blogga igen?