Tre människor som korsat min väg....

....och som gjort någon form av intryck. Så lyder den senaste utmaningen som ANNA och jag dustas med. Tre människor. Korsat. Vägen. Intryck. Jäpp. Here we go.

1. GUNNAR
Gunnar var gift med min faster. Han kom från Boden i Norrland och var mycket tystlåten. Har en känsla av att mina föräldrar tyckte att han egentligen var en ganska trist och svår typ. Inte alls så där gapig och skränig och höhöhö-ig som många andra i morsans och farsans bekantskapskrets men jag, jag älskade Gunnar. Han var VÄLDIGT gammal, säkert 50 år, och hans hår var alldeles vitt och han hade så fina och snälla ögon och han var rak i ryggen, atletisk utan att vara spännig (han jobbade inom det militära) och han målade fantastiska tavlor. Han brydde sig väldigt mycket om mig och utan att babbla en massa så bara visste jag att Gunnar han tyckte mycket mycket om mig. Och jag avgudade honom.
En annan sak som var väldigt speciellt med denna norrlänning var att han var MOTIONÄR. På 70-talet var detta lite suspekt, helt klart udda. Gunnar var ofta ute och sprang och när han var med på gymnastik i någon sporthall (bara kvinnor där) så var det så exceptionellt att han hamnade i tidningen. Tänka sig va! En karl som gympar med en massa kvinns. WEIRD.
Och när man tänker mycket på sin hälsa, motionerar och har sig och är alldeles otroligt snäll så ska man naturligtvis få cancer och dö innan man ens hinner säga "pensionsåldern".
Sjukt O R Ä T T V I S T. Ja, Gud. Det är dig jag tittar på nu.

2. MANKAN
Motsatsen till Gunnar var farsans jazzälskande kompis Mankan. En blarrig karl med mycket lite hår på knoppen, ett stort leende med mycket tänder samt stora brillor. Mankan och hans fru Harriet hyrde sommarstugan jämte oss på Krängsberg. Alla somrar spenderade vi ihop. Mankan och Harriet hade inga egna barn (snälla barnkära par har ofta problem med att få barn. Gud, jag tittar på dig igen, känner du det?) så de förbarmade sig ofta över mig. Älskade de här människorna som alltid pratade låtsasdanska med varandra.
Mankan hade verkligen kvar barnasinnet. Han älskade att klä ut sig och verkligen dumma sig, på ett roligt sätt alltså och att se vuxna människor i sin närhet bete sig barnsligt har satt sina spår hos mig.
Miss you, Mankan.

3. SUSAN
Jag tror det var i fjärde klass som Susan och jag hamnade i samma klass. Hur vi blev kompisar har jag inget minne av men kompisar det blev vi.
Susan älskade musik och det var hon som introducerade mig för KISS (vi blev fanatiker) och eftersom hon hade ett enormt driv så drog hon igång stora projekt som skolshower med mera där man skulle medverka med både det ena och det andra. Vi var väldigt kreativa. Och vi hade väldigt roligt.
Glömmer dessutom aldrig när hon uppträdde som Elton John under en rolig timme i skolan. Helt ensam stod hon och mimade och rockade loss till Crocodile Rock, hon hoppade upp på katedern och jag vet att jag tappade hakan där och då. Hade aldrig sett på maken till modig och djärv människa! Vad vår stele pingstvän till magister tyckte vet jag inte men jag tyckte iallafall att den här Susan var
K A N O N K U L!
Susan visste nog ganska tidigt att det var journalist som hon ville bli och därför så fixade hon, med viss assistans från sin snälla mamma Britt (Gud, jag måste titta argt på dig här också) att vi fick komma in på vår första konsert för att intervjua bandet. Och så föll det sig alltså som så att vi fick gå alldeles själva, som två tolv-trettonåringar, på vår första konsert någonsin och intervjua engelska punkbandet Ultravox i ED-aulan inne i Jönköping. En enormt häftig upplevelse. Reportaget hamnade i Hemmets Journal och betalt fick vi. Lycka.
Hade det inte varit för Susan hade jag förmodligen inte varit på konsert förräns i 20-årsåldern och utan henne tror jag knappast att jag hade jobbat vid radion som jag gör idag. Hon fixade nämligen in oss på lokalradion också. Som medlemmar i sportlovsredaktionen. Där och då lärde jag mig att älska radion.
Idag har Susan ett förflutet inom både Sveriges Radio, tv och teater. Hon är aldrig mallig och jobbigt överlägsen för att hon har en sådan spännande karriär.
Har fruktansvärt mycket att tacka henne för.
Så tack Susan. Det gjorde du bra! Riktigt bra!

Hej mitt tv-land! Nu är jag här!

Vi tänkte på det här med tv-serier. Varför inte en bloggutmaning om det liksom? Eller rättare sagt, ANNA tyckte att det var en kul idé och visst - det är bara det att jag är ganska kass på att plöja serier. När andra pratar om Homeland, Greys Anatomy, Desperate Housewives, Sex and the City och
gudvetvad så sitter jag tyst. Kan inte hänga med i snacket. Har aldrig sett ett enda avsnitt. Det var likadant med Dallas när det kom i början av 80-talet. Min kompis från Götteboooorg började plötsligt babbla om nån Jiar och Pämmela och jag fattade ingenting. Det här tilldrog ju sig ändå på den tiden då vi enbart hade två ynka tv-kanaler i detta rike och med tanke på att man till och med satt som klistrad vid Anslagstavlan så undrar man ju lite lätt vad jag hade för mig istället för att kolla på den nya snackisen DALLAS? Jag var kanske fullt upptagen med att klämma finnar, vad vet jag. Jag vet att jag iallafall såg De fattiga och de rika (Falconetti...burr, vilken skurk!), Rötter (med Kuta Inte, Kante Kuta, haha liksom, varför dricker inte Kunta Kinte Coca-Cola? Jo, för att han bara gillar Fanta! osv osv i all tafatts tolvårings oändlighet),  Macahans (jag var naturligtvis den enda som inte var kär i Luke Macahan eller Vargtass, min killsmak var förfinad redan då) och så då Förintelsen. Hemska fast braiga Förintelsen.

Hur som haver. Här kommer utmaningen.

1. Vilken tv-serie följer du just nu?
Är en Walking Dead-addict och nu är säsong sju igång av zombieslasher-serien men vi har naturligtvis bara lyckats se hälften av avsnitten (via streaming.) Antar att det blir jag som får försöka skaffa hela kompletta sjuan när den släpps på dvd. Man vill ju gärna veta hur det går för Rick och gänget i sin kamp mot vedervärdiga NEGAN även om det känns som att manusförfattarna går lite tomgång för tillfället.
Har även kollat på Gåsmamman 2. Första säsongen var sjutton gånger bättre. Nästan det bästa svenska jag sett i serieväg.

Sorgligt nog får jag väl svara att nä, nu följs ingenting. Mitt liv är beigt.

2. Bästa tv-serie genom tiderna?
Det får bli BREAKING BAD. Den med lungcancersjuke kemiläraren Walter White och eleven Jesse Pinkman som hipp som happ blir knarktíllverkare (metamfetamin). HERREGUD så bra alla de fem säsongerna var! Hela familjen satt som klistrad vid tv:n och efter ett avsnitt så sa vi "äh, vi tar ett avsnitt till va?" och när vi kollat på ytterligare ett så sas samma fras igen. Har man inte sett Breaking Bad är man en lyckligt lottad människa. Se!

3. Bästa kvinnliga rollkaraktär?
Antingen dysfunktionella SAGA NORÉN (Sofia Helin) i Bron eller ELISABETH (Solveig Ternström) i Svenska hjärtan. Gillar båda. Saga kanske man inte skulle uppskatta så mycket som vän i verkliga livet men nog hade man velat ha en sådan kollega som henne om man jagade psykopater? Udda, kunniga människor är spännande.
Udda är ju verkligen inte Elisabeth, tandläkarfrun i det där torftiga radhusområdet. Snäll, svennig, ängslig och lite naiv....vet att jag identifierade mig väldigt mycket med just henne då 1987. Det hade jag förmodligen inte gjort idag. Men jag hade fortfarande tyckt väldigt mycket om henne.

4. Bästa manliga rollkaraktären?
Uff, jag vet verkligen inte. Får jag säga Walter White igen? Hans transformation från vanlig lärargubbe med fru och lätt cp-skadad son till hårdnackat fritidskriminell som pajar alltihop ...jag tycker han gör sin roll briljant. Satans bra.

5. Om jag fick leva resten av mitt liv i en tv-serie så skulle jag vilja vara följande person i följande serie.
Vacklar lite här. Antingen en av småkillarna i Stranger Things (leva som barn med roliga polare och vara med om massa mystiska saker, cykla omkring på små fräna BMX i E.T-landskap) eller som übersnygg åtråvärd donna i Twin Peaks (naturen, närheten till Kanada, mystiska händelser här också, många udda filurer....) Jag säger därför Audrey Horn (Sherilyn Fenn). Kanske lite (eh, mycket) oövertänkt men hinner inte tänka över saken mer. Måste göra frukost. Egentligen ville jag ha en karaktär som konstant befinner sig i 70-talet och som är omgiven av djur. Förslag, någon?

Not dressed up and nowhere to go

Dags att anta utmaningen KLÄD ER! Anna har redan luftat ur sin garderob så nu är det min tur. Och jag ska erkänna. Jag har egentligen aldrig varit intresserad av kläder. När jag var yngre så snodde jag helst en stickad och allt för stor tröja ur farsans garderob och så lite brandgula gummistövlar till det och voilá! Jag var så att säga hemma. I mig själv alltså. Var TOTALT ointresserad av att hänga med i modesvängningarna under hela skoltiden och när punken kom så var det verkligen en välkommen befrielse. Äntligen kunde man se ut precis hur som helst. Jag färgade om alla plagg som kom i min väg och så skulle det klippas och sys om. Min mamma gnuggade inte händerna av förtjusning direkt. Såg nog ganska oflickig och sjabbig ut på alla sätt.
Modet är och har aldrig varit min grej. Är det inte lite....pinsamt att följa modet slaviskt? Pinsamt och ängsligt? Jag tycker nog det. Fast andra som orkar plöja klädmagasin/klädbloggar samt springa i affärer sju gånger i veckan får väl gärna göra det. Bara jag själv slipper så. Om jag norpar åt mig en tröja för en femtiolapp på någon loppis eller på Erikshjälpen så håller jag mig mer än nöjd.

Nu till frågorna och svaren!

1. Beskriv din klädstil med några ord:
Grå mus? Tittar man in i min sparsamma garderob så är 95% grått eller svart. Inga djärva snitsiga saker alls. Bara kläder liksom. Praktiska. Grå. Mmmm. Gillar randigt också förstås. Har typ 25 tröjor med smala ränder i mitt lilla sortiment.

2. Tre plagg jag aldrig skulle ta på mig:
Pikétröja. Så. Jävla. Fult. Skinnjacka med fransar. Mycket pinsamt och patetiskt plagg. Fleecejacka med ylande varg och/eller indian på bröstet och ryggen. Oerhört genant plagg. Skriker ju WT lång väg.

3. Ett plagg jag inte vill leva utan:Just nu är det mina LEE-jeans. De svarta tajta som jag just nu har bosatt mig i köpte jag på Tradera för 459:- NYPRIS: 1099:-  (lapparna satt kvar, jeansen var alltså helt oanvända.) Now that's what I call fynd! Snygga och sköna är dom. Älskar LEE.

4. Känd person som jag önskar att jag vågade sno stilen av:
Hm. En som alltid ser skitsnygg ut i ALLT och som verkligen får till det med enkla medel är ju Nina Persson i Cardigans. Hon kan se cool ut i en vanlig grå tröja och hon ser ut som att hon inte ansträngt sig till bristningsgränsen (läs Lady Gaga/Madonna/Pernilla Wahlgren/Charlotte Perrelli). Enkelt men snyggt rockigt mondänt coolt klassiskt. Så vill jag ha det. Jag väljer Nina.

5. Om jag fick 10.000:- idag att köpa kläder för, vad skulle jag köpa då?
En varm vinterjacka som jag skulle kunna ha resten av livet (max 2500:-)
En hemmasydd jacka från ursnygga Vintageunderblodboken (max 1700:-)
Skinnbrallor, figursydda just till mig och mina fläskiga ben som vill gå på konsert eller bara se lite lite rockiga ut för en enda gångs skull (max 5000:-)
Ljusblå tröjor, halternecklinnen samt schyssta underbrallor som inte skär in i röven för resterande 800:-
KANON.