Rostig spik mot en...ja, vad då? Ska vi byta grejer med varann?

Älskar att byta saker med folk. Ofta lägger jag upp saker som jag vill bli av med på en skänkes/bytes-sida på Facebook och lika ofta får jag napp. Hallmatta mot fem burkar kattmat. Toppen. Tre deckare mot en påse chips. Perfekt. Några penseér mot en Proviva. Tack.
Var inne på den här roliga sidan alldeles nyss. Får då se det här (bilden). "Bytes ny oanvända". Okej. Helt oanvända alltså. Helt nya. Man blir så sugen. Sugen på att slå något hårt i skallen på annonsören alltså.
VAD FAN ÄR DET HON VILL BYTA BORT?
Tuggben till hund inslaget i plast?  Nya gaffelben till en Honda? Salladsbestick i plast inslagna i plast? Vad vad vad?
Hur kan man vara så urbota korkad och inte skriva vad det är man säljer? Om jag ska sälja en vas så tar jag några ordentliga bilder på vasen och så skriver jag utförligt så att en utvecklingsstörd tioåring ska förstå:
"RÖD VAS, 20 cm hög, i fint skick. Finns i centrala Huskvarna." Exempelvis.
Men det är ju jag det.
Om du ser vad bilden föreställer - hör av dig innan jag dör nyfikenhetsdöden.


Dagens låt: Rain - Status Quo
De senaste midsomrarna har vi varit utomlands. Det har varit helvetiskt skönt. Får nämligen alltid ångest den här tiden då man ska vara en lycklig Timotejreklamsmänniska som carpar hela midsommarhelgen. Det går ju aldrig. Det blir nästan aldrig bra. Och så ska det regna. Jag vill helst bara sitta hemma och knapra chips men nu verkar det som att vi ska på någon större fest på vischan bortåt Nässjö. Tänk om bilden här uppe kanske föreställer ett familjeset med regnponchos? Ska jag slå till?


STOPPA PRESSARNA!!!!!
Måste göra ett tillägg. Nu har någon skrivit i annonsen att det ser ut som klänning? Annonsören svarar då att "det är en klämning."
En klämning eller ja, klänning alltså. Jamen hur skrattretande är det inte nu då? HAHAHAHAHAHAHAHAHA, tänk er nya Elloskatalogen! Bilder på olika klänningar ihoprullade i ett tjockt lager med plast. Prickig klänning 499:-  Randig svartvit klänning 699:- (man får använda sin fantasi). Folk är fanimej otroligt dumma i huvudet. Hela tiden.

Jag bad dem inte bygga en raket och flyga till månen liksom

Här sitter jag och skakar lite inombords. Är upprörd över mitt Röda Korset - secondhandbutiken Kupan längre bort på gatan.
Överdriver verkligen inte om jag säger att jag varit en trogen kund där de senaste 18 åren. Jag har handlat för tusentals kronor och jag har skänkt hela bohag (när mamma, pappa och faster Ingrid gick bort) till dem. Nu känner jag faktiskt för att göra lite slut. Är tvärsur. Jävla skit-Kupan!
Vill ni att jag berättar varför? Okej.

Jag är som sagt var i deras affär i genomsnitt en gång i veckan. Det ser likadant ut där för jämnan. Kläderna hänger allt för tätt, grejerna är utspridda lite här och var och det suraste av allt enligt mig är att de inte har en vettig bokavdelning. Böcker saknas verkligen inte men de är utspridda på fyra-fem olika ställen i affären. På nedervåningen, en trappa upp, nere i garaget och inne i möbelrummet. Sämpigt tycker jag. Tittar man på Erikshjälpen till exempel så har de lyft sig rejält med riktigt bra bok/tidskriftsavdelningar. Men inte Kupan inte. Där ser det ut som det gjort det senaste decenniet. Ospännande. Slappt. Och så många skitböcker som de kanske borde satsa på att rea ut istället för att de bara står på samma ställe år ut och år in och samlar damm. JAG RETAR MIG SÅ IN I NORDEN PÅ DET!
Så idag när jag var inne i butiken så frågade jag chefen om hon hade en minut över. Det hade hon.
"Jag har bara lite synpunkter på era böcker" började jag ganska försynt.
"Vore det inte bättre om ni samlade alla böckerna och gjorde EN bokavdelning istället för att ha det utspritt i små skvättar lite här och var här inne på Kupan? Ni skulle kunna starta med en ordentlig rea så att hälften av böckerna försvinner till att börja med" tyckte jag.
Just då kom (tyvärr) ytterligare en av personalkärringarna och gick förbi och chefen ropade till sig henne.
"Anna! Vad tycker du? Hon här (jag alltså) skulle tycka det var mycket bättre att ha böckerna samlade på ett och samma ställe här i butiken?"
Kärringen (nu får hon vara en kärring eftersom jag är arg på henne) som antagligen hade somnat med blekmedlet i håret senaste gången hon färgade, tittade förfärat på mig och sedan på chefen.
"Och flytta alla böckerna? Vart då? NÄÄÄ, DET GÖR JAG BARA INTE! NÄÄÄ!" och så travade hon surt vidare.
Chefen tackade för mina synpunkter och menade på att det fanns helt enkelt inte plats för EN bokavdelning och nu är ju folk inte så intresserade av böcker längre heller!"
Är de inte? När jag står på loppis säljer jag ALLTID gott om böcker. Om nu torrbollarna på Kupan tycker det går trögt med bokförsäljningen så kanske det beror på något? Att man inte satsar? Frontar?
Plats finns i alla andra butiker ju. Här handlade det helt uppenbart om lathet, noll fantasi och lite jävlar anamma. Luften har gått ur. Gjorde det för längesedan. Man kan flyga till månen, det går, men man kan inte möblera om lite och hotta till sig en aning på Kupan. Det är ju rent utav patetiskt dåligt. Tröttsamt.
Så där och då tackade jag uppgivet för mig och styrde stegen ut mot bokställe nummer tre ute i garaget. Stannade till vid skivorna och hör då en upprörd kvinnoröst bakom väggen.
"Och så sa hon (och så förställer hon rösten till ett mycket snipigt och tillgjort läge precis som att jag lät sådär) att NI HAR JU BÖCKERNA PÅ FLERA OLIKA STÄLLEN NU OCH bla bla blabla....." 

Kändes inte kul att bli till åtlöje kan jag lugnt säga. Tvekade några sekunder om jag skulle gå fram till den imiterande Gula Blendtanten med det sönderblonderade skatboet och säga något spydigt men i vanlig ordning så fegade jag ur. Vände om och gick förbi chefens rum och stannade till en tusendels sekund. Skulle jag säga att hennes medarbetare nu står och gör sig löjlig över kunderna i garaget? Men nä. Fegisen gick till kassan istället och betalade sin tröja, de fyra böckerna och DVD-filmen. Sjuttiofem kronor. Ka-ching!

I bilen hem så tänkte jag att jag sätter aldrig nånsin min fot där inne igen. Kupan och Röda Korset kan dra åt helvete helt enkelt.
Så. Då var det sagt. Skönt. Jag måste säga det igen. De kan dra åt helvete.
Mitt hjärta klappar hädanefter för Erik Shjälpén. Enbart.

Ingen kylskåps får man hoppas

Var ute en sväng med lånehunden och darlingen CHARLIE nu på eftermiddagen. När jag kommer tillbaka till hans matte så sitter hon och ett gäng som vanligt inne i sitt partytält ute på gården mellan husen.
"Har du varit ända i Kaxholmen eller?" undrade en av de församlade (och mycket oattraktiva) männen.
Jag förklarade att, hahaha, näääädå, jag hade bara gått utmed Vättern och så råkade jag träffa en gammal kompis som var ovanligt pratglad.
Satte ned min svettiga lekamen i en av de vita plastträdgårdsstolarna. Jämte mig satt en väldigt brunbränd gammal gubbe i permobil. Han hade inga ben nedanför knäna och alla hans fingrar utom ena tummen var kapade vid knogarna.
Jag undrade vad som hade hänt. Han berättade då att han varit i Thailand för typ sju år sedan och när han kom hem så blev han mycket sjuk. Läkarna var alldeles rådvilla men det rörde sig uppenbarligen om en extremt våldsam bakterie. Det fanns ingen annan utväg än att amputera liksom.
Charlies husse (han har inga studieskulder direkt) hummade och sa att Thailand var farligare än man kunde tro.
"Se bara på den där kvinnan från Lekeryd som skulle ta sig ett morgondopp och trampade på en MAGNET och dog!" sa han och ruskade på sitt stubbade huvud.
Jamen oj. Usch.

"Nähä, nu ska jag ta och gå hem" sa jag och reste mig.
Trampa på en magnet va....ujujuj. Thailand får vänta helt enkelt.


Dagens låt: Alone - Heart
Lördagkväll. Familjen med pyttelitet f myser sådär HÄÄÄÄRLIGT tillsammans som vanligt. Wendy sitter med sin mobil på sitt rum. Mille sitter och glor på någon hjärndöd film, mamma bloggar och pappa är ute och åker hoj. Förmodligen till Thailand eller nåt för det var HEMSKT vilken tid den här lilla mc-turen tog då! Klockan är halv nio nu på kvällen och jag tror han stack redan vid vid halv två. Bara han inte råkat ut för någon illasinnad magnet eller extrem bakterie som äter upp hans fingrar som behövs när han ska gasa eller bromsa eller foten som ska växla....nä...fy...det vore ju fasansfullt.....
Permobil - kan man lacka eldsflammor på en sån eller?

Nu har lilla jag öppnat dörren för semester!

Egentligen känns det konstigt att prata om "semester" när jag mer eller mindre har semester var och varannan vecka. Jobbar som bekant som vikarie lite här och där och har man en sådan konstig livsstil som jag så behöver man knappast några fyra veckors ledighet. Jag vilar ju ut mig ofta nog ändå liksom. Men iallafall. Sommar är sommar och att då plötsligt gå in och jobba heltid bara för att alla andra ska vara lediga - nä, den passar jag på. Pass. Jag vill inte.
Däremot så kände jag att jag ville åka till Grekland och jag ville göra det i början av juni och jag ville inte ha med mig barnen. Mille är ändå så flygrädd och han tyckte att det var helt okej att få stanna hemma, gå i skola, vara på KFUM och äta glass och godis med farmor. Wendy var lite mer tveksam men okejade till sist.
Så Skägget och jag stack iväg. Första juni. Kreta. Hamnade på ett jättefint hotell med jättegod mat, fin service, trevliga människor och femhundra barnfamiljer. Det var faktiskt ganska avkopplande att ligga vid poolen med näsan i en pocketbok och en drink på bordet vid solsängen samtidigt som man såg mammor och pappor som slet med sina små telningar. "THEA!! THEA!! Inte springa på kanten! THEA!!!!! NU KOMMER DU HIT!"
Aaaaah. Ljuvligt att slippa bekymra sig.

Det roligaste på hela veckan, förutom dagen då vi hyrde en bil och åkte på världens läskigaste serpentinvägar högt som fan uppe i bergen, var när vi skulle gå in till byn den andra kvällen. Jag stannade vid en jättefin rödblommig buske utmed vägen och bad Skägget ta en bild. När jag kollade in bilderna han nyss tagit så började jag i vanlig ordning skälla och klaga på att de var urfula och att Skägget kan ju inte alls det där med bildkomposition. Plötsligt hoppade en blond kvinna fram från ingenstans och undrade om hon kunde hjälpa till och ta ett kort på oss tillsammans istället? Och så rödblommiga busken förstås.
"Yes, please", sa vi och då undrade blondinen om vi var från Skåne? På svenska. Hon, vi, var svenskar. Haha, kul.
"Kom in här i baren så får jag bjuda på två raki!" tyckte hon. Vi följde snällt efter som två grekiska får.
Baren var ganska ruffig, typiskt grekisk och utomhus. Blonda fotokvinnan presenterade sig som Kicki och hon berättade att hon bott i Grekland i tio år, galet, och hon babblade och babblade och babblade och nä, baren var inte hennes utan det var ju Mikis och han var ju så trevlig och hans fru är minsann tyska och blablabla och jag jobbar i en guldsmedsbutik och här är min syster från Sundsvall och jag är tillsammans med en grek som bara är 38 år och jag är ju född 1965 och är man lite galen så är man och blablabla och jag gillar ALL musik utom soul, men jag är gammal punkare och hårdrockare och jag har sjungit i band och hahaha, jag är lite galen vetni.
Puh. Vi drack varsin raki (skitäckligt) och lyssnade och hummade och jag tänkte i mitt stilla sinne att jag avskyr verkligen folk som ska tala om i parti och minut att de är "lite galna."
En annan kvinna kom plötsligt fram och tog på min rygg och skrattade lite konstigt och Kicki blängde surt och sa att "skit i henne! Hon är påtänd. Och skitjobbig!" Okej....

Trots att Kicki pratade hål i huvudet på oss så var stämningen ändå väldigt god (rakin?) och jag fann mig plötsligt sittandes jämte den förmodat påtända kvinnan. Vi började prata. Hon var norska, bodde i Bergen, jobbade som brevbärare, hon älskade Kreta och hon saknade sin katt. Hon var inte alls påtänd. Tvärtom var hon mycket, mycket roligare att prata med än galningen Kicki. Älskar när fördomar kommer på skam.

En holländare i vit hatt gjorde entré. Kicki förklarade surt att han brukade vilja sjunga gamla Frank Sinatra-låtar "men han sjunger hellre än bra..."
Skägget snappade upp detta och ropade att han ville höra holländaren sjunga. Holländaren i hatt var inte nödbedd. Inte det minsta. Han hoppade in bakom baren och så fann man sig själv sitta och le fånigt (rakin?) när han sjöng det ena örhänget efter det andra. Han var helt okej. Sjunga det kunde han.
Naturligtvis så ville Kicki också imponera. Hon tog över mikrofonen och bad barägaren Mikis att plocka fram "Lyckliga gatan" på datorn. Sagt och gjort. Kicki börjar sjunga (hon har alltså sjungit i band...) och det låter...nä, det låter inget bra. Hon kan inte texten, hon snavar på orden och det värsta av allt: HON BLUNDAR HELA TIDEN när hon njutsjunger. Jamenfinnsdetnågotvärreännärfolkblundar/njutsjunger? Skulle väl vara djurplågeri isåfall.
Efter Lyckliga gatan så var hon riktigt varm i kläderna och så gav hon sig på Chers "Stronger". Det gick inte så bra det heller, men det var Chers fel, tyckte Kicki. Låten låg lite för högt för henne....

Nä. In till byn kom vi aldrig den här kvällen. Vi hade helt enkelt för trevligt hos Mikis och gänget. Vi gick tillbaka dit två kvällar till under vår semestervecka och varje kväll var norskan där. Vi blev nästan kompisar på kuppen TROTS att jag frågat henne om hon var en gammal hippie (hon såg verkligen ut så) men nä, det var hon för ung för. Gulp. Klavertramp. Vågade aldrig fråga hur gammal denna norska Lisbeth var. Men vad spelar ålder för roll? Huvudsaken är väl att man kan ha kul tillsammans.
Och att man inte blundar när man sjunger samt tjatar hål i huvudet på folk.

Kreta rekommenderas starkt. Fem vulkaner av fem möjliga.

Dagens låt: Summertime blues - Eddie Cochran
Fattar knappt att det redan är sommar. Gör ni det? Är ledig fyra dagar nu och så jobbar jag bara en och en halv dag nästa vecka. Ikväll ska jag, tre gubbar och en yngling åka till Värnamo och quizza. Det var ett tag sedan för mig. Har nästan lite abstinensbesvär. På söndag är det loppis på Hovrättstorget och jag ska stå och sälja. Skitkul. Och efter det hem och byta om och sedan åka med Kristina i hennes raggarbil till en konsert i Eksjö.
Summertime blues - vad är det liksom? Jag motar bort den känslan just nu.