Summa sidvisningar

söndag 10 december 2017

Obekväma bekännelser


Jag har saker som skaver. Saker man inte gärna säger för att man helst inte vill verka som en surf...kvinnligt könsorgan.

Min största elefant i rummet är den här. Håll i hatten:
Jag klarar inte av Thåström. Går inte igång alls på hans musik, tycker han är läskig med sina armar och händer, hans kroppspråk plus att han verkar så inihelvete TJURIG. Jag har haft äran (?) att få träffa honom en gång i början på 80-talet då jag och Susan (vi älskade Ebba Grön) var på en konsert med Ebba och Dag Vag i Huskvarna Folkets Park. Efteråt så skulle vi intervjua honom och han var oerhört dryg, dum och divig under hela intervjun och sedan dess tål jag inte apan.
Egentligen borde han vara en man i min smak. Mörkhårig, lång, mystisk, senig och med stor näsa - men det vilar något så vansinnigt T R I S T över hela hans uppenbarelse. Vad skrattar han åt OM han någonsin skrattar? Det skulle jag verkligen vilja veta. Tänk om han gillar buskis.


Min andra pinsamma bekännelse:
Dregen. Jag tycker att han verkar vara oerhört sympatisk och han är säkert en skiiiiitskön snubbe MEN...för mig är han inte rock. För mig känns han bara som en snubbe som vill, vill, VILL! vara rock'n'roll...men nä. Det är något som ligger och skramlar och skaver. Jag tycker att fläskige, tunnhårige Neil Young utan en enda (tror jag) tatuering rockar mer om han så bara råkar gäspa till. Förlåt. Jag kan inte riktigt förklara. Jag är förmodligen en ond människa. En ond människa med fördomar.

Min tredje lilla bekännelse, fast den är egentligen inte så pinsam:
Ack Värmeland. Den tv-serien alltså. Den är ju inte kul för fem öre. Är det verkligen bara jag som fattat det?  Inte ens fantastiska Mia Skäringer är speciellt rolig. Och de där två bröderna i serien med sin breda "sköjsiga" värmländska dialekt...nä, ja fixar det inte. Drar inte på munnen ens. Så misslyckat. Så himla o-kul.

Så. Nu var det sagt. Det var så obehagligt att jag inte ens känner mig lättad.
BURN AFTER READING.


tisdag 5 december 2017

Blä för vuxna bebisar i rutan på julafton!


Jag brukar verkligen inte tycka till om julvärdar som ska slussa oss julfirande svenskar mellan tv-programmen på självaste julafton - för personligen så brukar jag oftast bara kolla när de ska tända ljuset och presentera Kalle och hans vänner.  Så egentligen skiter jag f u l l k o m l i g t i om det så är handdockan Skurt eller en talande tomat som råkar vara julvärd. Men nu känner jag att det är dags att morra till lite ändå.
Dessa två. "Jättemysiga" Erik Haag och Lotta Lundgren. Visst är deras Historieätarna fantastiskt bra men jag måste ändå säga att jag är FRUKTANSVÄRT less på jättebebisen Erik. Hans uppsyn när han ska se sådär labradoraktigt oförstående och lite korkad ut. Tröttnade man inte på den looken redan efter hans andra "amäh" ?
Alltså. Hans röst. Det går till en viss gräns sen...nä, jag fixar den inte. Är mycket känslig för hur röster låter. Är nästan röstallergiker.

Var på bio för några år sedan med ungarna och kollade på en film som hette Husdjurens hemliga liv eller nåt sånt i den stilen. Vem hade fått lägga rösten till huvudkaraktären (en hund tror jag) om inte....jo, just det. Erik Haag. Fick pina mig igenom den filmen.

Allvarligt talat SVT. Hade det inte kunnat räcka med Lotta?
Nästa år vill jag att ni tänker till lite mer ordentligt. Så det blir rätt.
En sävlig Kristina Lugn mitt i all julstress. Ja, tack. Eller författaren Håkan Nesser. Eller Reine Brynolfsson.
Det behöver inte vara så jävla översuperduperdeluxemysigt! Gör om gör rätt!

Dagens låt: Make you feel my love - Billy Joel
Åh! Den är så bra, så bra. Nu är det i och för sig Bobban Dylan som gjort originalet men jag tycker att Billy och hans piano gör den snäppet bättre. Ska lyssna på den några gånger till innan jag tar min elcykel och cyklar (åker) upp för världens längsta backe till jobbet som väntar på Öxnehaga idag. Jobbet som börjar på bib och slutar på lioteket. Fyra timmars hårt (hahaha) jobb och sedan hem till Billy och hans låt igen. Hej.